Min förväntning på hur livet med bebis skulle vara stämde inte alls. Jag tänkte mig att de första månaderna skulle vara ganska tråkiga. Äta, kräkas, bajsa, rapa, sova – repetera. Roligt trodde jag att det skulle bli förrän tidigast först ett halvår in i bebistiden – när det började hända lite grejer på riktigt och roligt på riktigt å andra sidan förväntade jag mig först när barnet var stort nog att börja greja i sandlådan och hoppa i vattenpölar.
Vet ni vad? Jag hade så himla fel! Livet med bäsi är jätteroligt. Hon är en kul krabat. Hon är nästintill alltid glad och har ganska länge gått att busa med. Hon är pratglad och rolig – vi skrattar med varandra och åt varandra. Lovis är fantastiskt kul när hon tjatar loss med sina gubbar (“Örre, örre, örre!”) och grejerna i babygymmet och det ser tokigt roligt ut när hon försöker stoppa något i munnen men missar och träffar i ögat. Hon uppskattar att bli pratad med, gosad med, busad med. Hon har massor av personlighet – inte alls ett äta-bajsa-sova-kräkas-barn, inte alls som jag förväntat mig. Jag skrattar och fnissar, djupt och bubbligt, hela vägen från magen – varendaste dag.
Antingen har ingen berättat att bebisar är roliga eller så borde jag veta men har liksom slagit det ifrån mig eftersom jag trodde att jag aldrig skulle ha barn. Att vi har fått en bebis som är väldigt enkel underlättar ju förstås. Hon är pigg och glad och har sedan länge haft regelbunda rutiner så även om jag inte sover tillräckligt vet jag när jag får sova. Visst, det är apjobbigt emellanåt, det är såklart psykbryt och sömnlöshet och tårar och pusslande för oss precis som för alla andra – men allra mest av allt är bebislivet riktigt roligt.
Så roligt att jag ibland när hon sover sitter och scrollar igenom filmsnuttar på henne för att jag saknar henne så. Tänk, så fel man kan ha om saker ibland.
4 comments
Jag håller med. Och du har formulerat det så bra. Det är svårt att förklara glädjen och lyckan med ett litet barn för någon som inte själv har den erfarenheten.
Ja, det är svårt att föreställa sig, och då tycker jag man drunknar i alla berättelser om att bebislivet innebär sömnlöshet och brist på egentid. 🙂
Jag älskar att läsa din version av bebislivet. Inte alls “åh jag har längtat efter barn sen jag var 15 och allt är såååå fint”. Utan brutalt ärligt och ibland positivt överraskat! Lovis är så söt och skönt att höra att även små bebisar kan vara roliga 🙂
Tack, jag blev så glad av din kommentar! ❤️ Ärlighet varar längst tänker jag, att ljuga ihop något fluffigt som inte är sant vill jag inte göra!