Gråbrun och regnig cykellycka

Det är gråbrunt och småkyligt men ändå varmt ute. Jag slänger ett öga på termometern som visar tre plusgrader och kikar sedan ned mot grannarna några åkrar bort. Deras vimpel står rakt ut och jag slår fast att ett varv runt vackra Landsjön i Jönköpings Toscana kommer att leverera motvind (första halvan) och dubbdäck som rullar tungt mot grusig asfalt och svampiga grusvägar. Det är barmark, all snön har försvunnit och det är inte ens lite frost – bara regn och blåst.

Det gör mig ingenting. Jag har alltid gillat skitväder. Kommer man bara igång och kan hålla ett bra arbetstempo gör det mig inget att det regnar katter och hundar och motvinden är väl just vad jag behöver nu för att ta i lite extra kommer att göra mig starkare.

Jag har dragit på mig mina vintertights och har varma skoskydd över vinterskorna – jag kör samma kläder undertill oavsett vilken typ av vinter jag ska ge mig i kast med. Tre plus eller tretton minus – samma grejer funkar. På överkroppen anpassar jag efter väder – jag vill frysa lite lätt när jag rullar hemifrån, då vet jag att jag klätt mig rätt och blir varm när kroppen börjar jobba. Jag tar ett funktionsunderställ, drar en kortärmad jersey över den och toppar med en vindjacka. Vindjacka är nog det plagg jag använder minst i cykelgarderoben men idag passar den. Ett par lagom varma handskar till det, en buff i funktionsmaterial och jag är klar.

Det blåser ordentligt men jag känner mig lätt om hjärtat. Vindjackan är knalligt rosa och jag tänker att jag jävlas lite med moder jord ändå – hon kan leverera hur bruna och tråkiga vinterplusgrader som helst – kontrar man med färg blir det snyggt ändå.

Crossen känns fortfarande tung men benen trummar på bra ändå. Någonstans ligger formen på lur trots allt, någon gång framemot våren kommer jag nog att känna igen mig själv igen. Jag är lite starkare för varje runda och varje runda är så mäktigt viktig och skön. När jag vänder hemåt känns medvinden riktigt välförtjänt, som en kompis som lägger handen i ryggslutet och skjutsar på lite extra precis när det behövdes som mest. Jag spanar längtansfullt mot backen bakom Lyckås lada men hejdar mig – en lång backsprätt kan vara just det som gör att jag inte lyckas bra med återhämtningen.

Jag cyklar fortfarande själv. Jag orkar inte riktigt planera och passa tider och vet aldrig riktigt när jag lyckas ta mig iväg men det blir en runda per helg och sällan har ett par timmar på cykel känts viktigare. Eller ljuvligare. Trots att det är gråbrunt och småkyligt, trots att jag får motvind i ansiktet och gruskorn i munnen. Men efter varje runda tänker jag ändå att nästa gång – då vill jag cykla med sällskap, för det är inte klokt ändå vad jag saknar att snacka bort ett vinterdistanspass med fina vänner. För att inte tala om att få dela den där gråbruna cykellyckan med andra som också ser tjusningen i att komma ut i alla väder.