Om att vara tillbaka på banan. For real.

En sak jag har längtat alldeles vansinnigt mycket efter ett tag är att träna riktigt hårt, att köra så fort det går tillsammans med andra – men utan prestationångest eller krav eller ansvar. Egen tuff träning, med sällis, helt enkelt. Nu har jag fått det. Och det är inte klokt, jag förstår inte var det kom ifrån – men när jag äntligen fick tillfälle att köra stenhårda intervaller med de där brudarna jag liksom bara sett ryggtavlan på under de få tävlingar jag kört i år kunde jag faktiskt hänga på. Vi körde XCC-varvet som ska användas på Huskarna MTB Tour, ett varv som tar cirka sju-åtta minuter och det var så tokigt spännande minuter. Och jobbiga.

Jag mötte upp Marie, Sofia, Jenny och Elin på IKHP, snackade bort lagom mycket tid, rullade ett mastervarv, letade på en startlinje och så räknade Marie ned till start.

Tävlingshjärnan kopplade på, mjölksyran sprutade i benen i första uppförsbacken, lungorna använde varenda millimeter kapacitet till fullt flås men ändå fanns orken där – orken att fortsätta på sitt absoluta max och kriga sista biten när det är så jobbigt att en inte riktigt fattar hur en orkar fortsätta. Herrejävlar, det var längesedan det kändes så bra. Och kul. Och så jämt det var. Olika styrkor gjorde att vi slutade ganska jämt. Jag tog i så jag trodde jag skulle kräkas för att ta hem ett av varven och var efteråt så trött att jag inte kom ihåg hur min cykelpump fungerade. Lätt värt.

Som om det inte vore nog att jag kände att jag var tillbaka på banan på riktigt avslutade jag med att köra stenkistan på IKHP:s svarta igen. Det har jag inte kunnat och vågat sedan Lovis kom, först för att jag faktiskt var för svag i kroppskrället för att köra sådant och sedan för att jag fegat ur gång på gång. Men Elin, som är drottning på teknisk åkning, körde först och jag körde efter och hela kvällen svävade jag på små lyckliga cykelmoln.

Det är verkligen gött att köra sig riktigt, riktigt trött. Att ta ut sig till max. Att försöka cykla fortare fastän allt redan är skitjobbigt. Och dubbelgött att få göra det ihop med andra. Och ännu göttare att det blir mer sådant framöver.