Det började i höstas. Åtta veckor efter förlossningen släpade jag mig runt IKHP:s röda slinga. Det tog tjugotvå minuter och jag var alldeles färdig men väldigt lycklig och stolt efteråt. Sedan började jakten. Först på att cykla snabbare. Att hitta tillbaka till formen, att bygga upp en stark och grym kropp som orkar med de utmaningar jag vill utsätta den för. Och vet du vad? Nu är jag där. Tillbaka – och det är inte längre mig själv och mina egna tider jag jagar. Det är de andra tjejernas snabba sekunder.
I måndags satte jag nytt personligt rekord och är därmed trettioen sekunder från tvåan och fyrtioen sekunder från kronan på den röda slingan. Jag körde på 12.11 och QOM:en, grymmesnabba vännen som har QOM:en har kört på 11.30. Det bara måste gå innan säsongen är över, tror du inte det?
Älskar hur Strava får mig att utmana mig själv sådär. Jaga tider med glädje. Se hur jag själv utvecklats. Fundera över vad jag gör bättre och sämre och hur jag kan förbättra. Alltid i hjärtlig jakt på en QOM. Hur är det med dig, har du ett favoritsegment du jagar?
5
4 comments
Jag äääälskar Strava!! Är genrellt ganska dålig på att köra intervaller. Dör tråkdöden av det där uppstyrda… Men Stravaintervaller!! Det är ju bara så himla bra! Och känslan att knappa in på de där “omöjliga, omänskliga och överjävliga” brudarna är grym!!
Jaaaaa, precis så! ?
Jag gillar också stravaintervaller som Helena skrev uppe här! Man tar i som attan och får teknikträningen på köpet. Jag har några segment som jag jagar, tar några sekunder på bättre linjeval. Tappar QOM:en i bland och tar tillbaka den. Det peppar och sporrar. Allra roligast har jag är jag jagar mina egna tider.
Fast i kväll, fick jag ett nytt överjäkligt jobbigt segement att kämpa för. En grusbacke som tar lite mer än 5 minuter. Jag har 28 upp till snabbaste tjej, som ligger etta av alla. Jag ska kämpa för den! För det är en sådan där backe som jag vinner mycket på att träna.
Tänk ändå vad bra strava är som sagt .-) Lite på allvar men allra mest på lek.
Jag kör inte med strava och för det mesta kör jag heller inte hårt. Men jag har en 5 kilometers-slinga hemmavid som jag testar mitt snabbaste på en gång på våren och en gång på hösten, alltid när det är busväder för då stiger adrenalinet och plötsligt vill jag fräsa och frusta istället för att myscykla. Den här hösten satsar jag förstås inte på att slå min bästatid utan jag ser bara fram emot att få köra den igen. Att få komma upp på cykel och komma ut i några minuter och trampa i skogen. Men först ska den här bebisen ut och jag ska köpa en ny cykel. För det är jag värd 🙂