En liten hand i min. Snusande andetag från den finaste människa jag någonsin träffat. Jag borrar ned näsan i hennes fluffiga, fjuniga hår och kryper ihop litegrann så att hon ligger tryggt i min famn. Hon har somnat och jag skulle kunna lyfta över henne i sin egen säng men jag ligger kvar i mörkret bredvid henne länge. Jag har hittat en ny sorts lugn och ligger oftare kvar en extra stund när hon somnat.
Det är så lätt att fokusera på hur tufft det är. Hur trött jag är. Hur lite vuxentid vi har. Hur svårt jag har att fokusera på något annat än henne när vi är tillsammans. Behovet av att prata av sig om det kämpiga är så stort.
Men mitt i allt det där tänker jag ofta på att det är här och nu. Jag kanske inte får uppleva en liten människa igen, det här kanske är vårt enda barn. Och det är definitivt vår enda Lovis – det är bara nu hon är liten. Vi får aldrig igen den här tiden, den är bara nu.
Hon är rolig vår Lovis. Och omtänksam. Och väldigt sällskaplig – hon älskar begreppet tillsammans. Det glittrar lyckligt i hennes ögon när jag föreslår att vi ska göra någonting tillsammans. Hon tycker om att kramas och att läsa böcker och att klättra upp på den högsta toppen på “berget” i skogen bakom huset. Vi ritar, vi skrattar, vi dansar, vi grillar korv och samlar kottar och kastar sten i ån och vi hänger med familjen.
Rollen som mamma förändras ständigt eftersom ens barn växer och utvecklas – även om kärnan i det består. Min största och viktigaste prioritering är att finnas till för och stötta henne genom livet – nu och för all min framtid. Störst av allt är kärleken till ett barn. Här och nu och sedan.
27
2 comments
Tiden som de är små är relativt sett rätt så kort. Mina barn är tonåringar nu, 15 och 18, och mammaskapet är sannerligen helt annorlunda nu jämfört med när de var små. Var ålder har sin tjusning. Och du, det är faktiskt sant det som “de” säger (de där visa, äldre människorna som också finns i mitt liv): små barn, små problem. Stora barn, tja.. stora problem. <3 Men som mamma är man alltid bra, för så länge jag älskar mitt barn är jag en utmärkt mamma. Om man nu måste va det hela tiden. Små eller stora, jag kommer finnas där så mycket som de låter mig.
Du skriver så fint, du har verkligen gåvan att sätta ord på livet och känslorna som kommer med det! Tack för att du delar med dig av det du har omkring dig!
Bilderna på Lovis är fantastiska, fint fångade ögonblick!