Ibland vill man ju bara åka pulka

Tänk. Ibland längtar man ihjäl sig efter något och sedan, när man väl gör det där – då vill man ändå vara någon helt annanstans.

Long story short: i december cyklade jag förpillat mycket inomhus och längtade ut. Längtade med hela träningsjälen till snötäckta landskap och timslånga distanspass utomhus.

Några dagar efter jul kom jag äntligen iväg på ett sådant där drömmigt pass. Det var snö, det var några minusgrader, det var så vackert och jag cyklade oplogade vägar med alldeles lagom mycket snö på.

Men. Jag ville faktiskt inte. Det är extremt sällan jag inte njuter av att cykla men någon gång då och då händer det. Jag längtade med hela mitt mammahjärta efter att vända hem och hämta Lovis för att åka till stora pulkabacken på Grännaberget.

Så jag gjorde det. Jag vände hem. Tog en snabb dusch och sedan stack vi iväg med pulka och tefat. Vi hade stora pulkabacken för oss själva, vi åkte så det kittlades av fart i magen och så byggde vi en snögubbe bredvid pumptracken.

Och vilken tur att vi gjorde det för all snön var borta dagen därpå. Och sedan försvann resten av ett regnigt jullov i evighetslånga sjukdagar men då hade vi vårt pulkaäventyr att drömma tillbaka till. Vilken tur.

Förresten – pulka, vilken grej för att få in rörelse både för stora och små. Lovis knatade för egen maskin uppför backen minst tio gånger utan ett gnäll bara för att det är så roligt att åka ned.