Tillbaka till november. Jag läser en krönika i DN, det är Alex Schulman som skrivit, och jag tycker ofta han verkar relativt vettig. Jag läser det han skriver lite då och då och nickar och tycker att det verkar förnuftigt och resonabelt. Men alldeles just idag kräks han en harang av klagan över november.
Och då tar november ännu ett varv i min hjärna. Jag undrar om det inte bara är så att Schulman är på fel ställe i livet. Hans november är den absoluta motsatsen till mitt november. Han kallar sitt november för ett genomvidrigt litet as och jag anser att november är en hyllning till vilsamma färgskalor, en lek med dova och omtänksamma färger, en månad du själv får se till att sätta färg på. Ta eget ansvar för på något vis.
Vi skulle kunna se november som en krävande lägeskoll. Det kanske inte går att uppskatta november om du är på fel ställe i livet, på fel plats eller har en vardag som du egentligen inte mäktar med.
Om dagarna i november känns som det deppigaste du varit med om behöver du nog kolla över alla dina dagar och göra förändringar. Du behöver skapa en vardag som gör att du ser glittret i livet även denna månad. Det kräver ansträngning och disciplin för ingenting i november är lika gratis som i juli.
Att uppskatta november kommer inte gratis. En människa behöver lyfta blicken och jobba mycket med sig själv för att tycka att november är en härlig grej. Och anpassa sig. Kläder efter väder och så mycket dagsljus det går. Gärna långt bort från en stad.
Jag parkerar min novemberdiskussion här för den här gången och om Alex har vägarna förbi Gränna är han hjärtans välkommen att följa med ut på stigarna i Vätterbranterna. Jag visar mer än gärna, och med stor lantispepp, hur ljuvlig den här månaden faktiskt kan vara. Det bekymrar ju mig att man tycker att elva månader är härliga och en så väldigt besvärlig. Det blir ganska många bortslösade dagar på ett liv.
