Det var fjorton sökande till fyra platser, både män och kvinnor. Efter intervju och rullbandstest på brandstationen i Gränna blev vi kallade till arbetsrelaterade tester på brandstationen i Jönköping.

Jag har ålat på mage genom kolsvarta, trånga utrymmen – med räddningsställ, hjälm och syrgastuber på ryggen. Jag har rest och klättrat höga stegar i samma mundering. Släpat sjuttio kilo docka, sprungit med tunga slangväskor över lastpallshinder, kopplat slang och haft mjölksyra å det grövsta i skakiga armar av att dra in tjugofem meter trycksatt slang. Att dra in brandslang fylld med vatten var den tyngsta utmaningen men brandmännen på stationen i Jönköping var också den bästa hejaklacken man kan tänka sig.

Jag har gjort verkstadsprov, jag har simmat livräddningstest (tappade bikinitrosorna när jag dök i för att värma upp, det var festligt), gjort arbets-EKG (cykla med INGENTING annat än elektroder på överkroppen, pjuh), lämnat blodprover och gjort alkohol- och drogtester. Jag har också funderat igenom det här mer än något annat tidigare, är jag en person som grejar en sådan här utmaning? Kan jag lära mig allt som behövs och vill jag leva med beredskap? Ju mer jag tänkt, desto mer har jag velat ha jobbet.

Jag är kapabel så det räcker och blir över, det är ju inte klokt vad roligt och spännande det är, jag fick en av de fyra tjänsterna. Den starkaste kvinnan som sökt brandman i Jönköpings kommun någonsin, sa läkaren som summerade arbetstester, EKG och testvärden. Kapabel, säger jag stolt, tacksamt och ödmjukt, kapabel. 

Nu börjar utmaningen på riktigt, nu ska jag lära mig jobbet. Jag ska bli deltidsbrandman i Gränna, med beredskap hemifrån. Det kallas första insatsperson och under beredskapsveckan har man en bil hemma. Livet och jobbet pågår som vanligt men när larmet går har man tre minuter på sig innan man ska sitta ombytt och klar i bilen – för att förhoppningsvis kunna vara tidigt på plats och få koll på läget samt påbörja livräddande insatser i väntan på kollegorna som utgår från brandstationen i Gränna.

Jag har aldrig känt så stor respekt för en uppgift någonsin, kanske inte heller så stor och pirrig pepp. Jag kan förstås inte riktigt kan föreställa mig hur det kommer att vara och jag har väldigt mycket att lära mig. Jag och de andra nyanställda börjar öva med kåren i Gränna redan i sommar, i höst blir det utbildning och i januari ska vi vara redo för tjänstgöring. 

Det känns oerhört stort och viktigt att få göra en insats för och bidra till lokalsamhället på det här viset. Det känns också fortfarande lite overkligt – tänk att jag ska bli brandman, vilken grej!