Vaknar vid åttasnåret. Jobbar hemma och sover ut. Viktigt för mig att få göra det, jag fungerar inte om jag inte får sova ut några dagar i veckan, morgon är min bästa sömn och jag är tacksam att jag kan det. Inte lika tacksam att vakna med en galen smärta i övre delen av ryggen. Var inte så förvånad dock, det har varit på g ett tag men jag har inte prioriterat det.

Fick en tid hos Patrick på PlusRehab en timme innan jag skulle guida Alina runt EM-banan. Fick flytta fram Alina en halvtimme och dök upp på naprapatkliniken i full cykelmundering. Grymt med cykelshorts då, då ser man lite mer vanlig ut än i bara cykelbrallorna och kan springa runt och passera som sportig.

Patrick såg direkt vad som var tokigt. Det gick att se med blotta ögat att det var kramp i flera muskler. Inte så konstigt att det gjorde lite ont då. Dessutom var jag lite allmänt sned och efter att ha blivit behandlad på det där viset som gör så ont att man helst vill ge den som behandlar en käftsmäll i kombo med att några sättningar knakats på plats och dunderliniment kändes det lite bättre och jag fick ett okej på att hålla banvisning. Dessutom glad för jag fick höra att jag ser stark ut och har bra hållning och att se stark ut – det är banne mig bland den finaste kommentar man kan få. Lättad över mindre smärta och åtgärdsplan och troligtvis anledning att jag fick ont fräste jag iväg upp till IKHP.

Det var roligt att visa Alina runt. Första varvet ville jag väl helst dö – jag körde så himla kasst, men lärde mig en del av att titta på någon som kör så himla mycket bättre än jag, grym inspo. Andra varvet körde jag några smågrejer jag inte fixat förut och sedan sa jag hejdå till Alina som skulle hemåt och hej till Fia & Jenny som just skulle börja köra. Vi premiärade nya bron och jag hängde med dem ett varv runt också och då kändes det ännu bättre. Tills jag klantade mig på ett ställe där det är omöjligt att klanta sig och liksom dök ned i spenaten och landade i en bäck. Lyckades klicka ur pedalen och sätta ned foten där det var lite dåligt med material att stå på (i luften) och drösade iväg en bit, men det gick bra och jag tänkte att jag lika gärna kunde kört igenom stenkistan där det tog stopp för det hade ju liksom inte gjort mindre ont att ramla där än att drälla ned i bäcken. Well, well – när jag rullade hemåt kändes det som jag haft världens bästa torsdag.