Mitt flöde är fullt av hyllningar till en ikon som gått ur tiden. David Bowie. Jag vill också hylla, för Bowie har gjort en sång som jag tror jag spelat tusen gånger för tröst och pepp. Absolute Beginners.
När jag blev kär i J var världen ett tag uppochned. Det var så krångligt. Det var så många omkring mig som tyckte saker. Det var så mycket som stod i vägen för att vi bara skulle kunna få vara tillsammans. Förutfattade meningar och gamla löften. Ingenting var självklart och enkelt och lätt då, eller jo – förutom att hur jag än vände och vred på det, vad människor än skulle tycka, vad som än hände – fanns det inget jag hellre ville än att få vara tillsammans med honom.
As long as we’re together
The rest can go to hell
I absolutely love you
But we’re absolute beginners
With eyes completely open
But nervous all the same
