Vilken magisk dag för vintercykling det har varit idag. Jag vaknade till en gnistrande och gyllene soluppgång som bäddade in skogen och ängarna runt Kvarnskogens torp i guldigt glitter. Det var så kallt så luften liksom skimrade, nästan sjutton minusgrader.

Jag är barnsligt förtjust i när frosten liksom fäster på trädgrenarna, så att det ser ut som kristyr. Just såhär såg det ut utanför vår stora entré runt niosnåret. Jag tassade ut i tofflorna och knäppte en snabb bild, drog ett andetag som liksom frös till is i näsan och gick in snabbt – sedan blev det en låååång stund med frukost och kaffedrickande samtidigt som vi drog igång vår vedeldade panna för första gången sedan vi flyttade in; eftersom luftvärmepumpen slutar gå vid minus femton.  Så kallt har vi inte haft förrän nu. Konstig vinter!

Vid elvasnåret kom jag iväg. Äntligen. Ett par grader varmare nu, femton minusgrader. Femton komma fyra, men jag rundade av nedåt eftersom femton minus är min gräns. Tänkte att jag skulle köra en kortis och vända när det blev för kallt för att köra hem och sätta mig på trainern. Det värkte liksom till i hjärtat omedelbart – så himla vackert det var i januarisolen.

Småland i mitt hjärta. Jag kör rakt fram här, mot Bunnvägen – men har spanat in några avstickare som jag ska testa till våren. På min nya kolfiberpärla såklart.

Ett par kilometer hemifrån cyklar man förbi den här vackra vyn över Brötjemark. Ser ni det fluffiga vita molnet just där horisonten möter grantopparna i fjärran? Det är rök från Vättern, som de flesta sjöar ryker den när vattnet är varmare än luften och när jag var liten fick jag lära mig att den måste ryka tre gånger innan den kan lägga sig. Bestämde mig för att styra kosan bortmot Landsjön och Vista Kulle och passa på att njuta lite av vätterutsikt. Älskar den där sjön – men det visste ni nog redan.
Landsjön börjar lägga sig, det är bara lite öppet vatten i mitten nära Drättinge. Den här bilden, precis som de andra bilderna i inlägget är förresten tagna på platser där jag kunde stanna utan att sätta ned fötterna i marken, ville inte få upp onödig kyla genom klossarna. Lika bra det – annars hade jag väl stannat precis överallt, har så svårt att låta bli när det är så här magiskt fint ute.

Jag kände mig så pigg idag. Igår var det annat – jag försökte köra tunga wattbikeintervaller inomhus men det ville sig inte så jag struntade i dem och åkte hem tidigare. Därför var det skönt att benen var med mig idag, och faktiskt kändes det inte så kallt alls. Lite kyligt i början men man ska ju vara lite kall när man startar. Dessutom var det nog några grader varmare här i Jönköpings Toscana än det var hemma i Alboga. Jag har inte cyklat på vägarna som kringlar sig fram genom fält och äppelodlingar på länge, det var fint att göra det idag.

Träffade Ingo utanför kaffedoftande Gårdsrosteriet och pratade en liten stund innan jag spurtade mig varm bort mot Vista Kulle och den här utsikten, just den som jag bestämde mig för i början av passet. Vättern är vacker när den ryker. Vättern är förresten alltid vacker.

Alltså, okej. Ingen av mina selfiesar blev så värst bra idag. Jag vet inte var jag har lagt mina vinterlinser, men de vanliga fungerar klockers tills man stannar – men en bild på mig ska vi väl ha ändå. Voilà; en lycklig cykeltaliban på Vistabanan, jag var bara tvungen att dra förbi där och köra Vista Gravity (den roligaste delen) i snö. Awesome, fast jag tog det rätt lugnt, onödigt att riskera att krascha när man kör själv i så många vintergrader.

Efter Vistabanan trampade jag igenom Skärstad och svängde av mot Hov. Fick sätta ned foten och hämta lite kyla för att ta den här bilden, men det var det värt. Passade samtidigt på att leta på bananen i ryggfickan, och konstaterade att den börjat förvandlas till isglass, men jag var varm och go’ så det gjorde inget att sätta tänderna i en isig frukt. Behövde energin då, fick en liten dipp efter stigscyklingen. Sedan körde jag över Flättinge, Ånaryd och Ryd hem mot Stamseryd.

Nästan hemma. Började bli lite kall men strax innan Stamseryd bestämde jag mig ändå för att ta en sista liten avstickare så det blev några minuter till. För miljonte gången slogs jag av förundran, det är så vykortsvackert just precis överallt. Åh, tacksamheten över att jag får bo och cykla här, den vet inga gränser.

Strax innan jag kom hem dog telefonen i kylan – den orkar inte med att jag ska dra upp den ur bakfickan hela tiden och fota. Lika bra det, skulle ju stannat på tok för ofta annars. Och när jag klev in genom dörren hade J fått upp värmen i huset såpass att golvvärmeslingorna var tillräckligt varma för att fötterna skulle värka lite av all plötslig värme. Det kändes gott att ta en dusch, hoppa i raggsockorna och äta middag på det.