Jag är bra på att drömma och jag har många drömmar. Och många av mina drömmar har blivit sanna – till viss del har jag kunnat styra och påverka mitt liv i den riktning jag velat, till viss del har jag haft tur i oturen många gånger och gjort val som puffat mig i rätt riktning. Jag har stora drömmar och jag har små. Sådana som jag vet kommer att bli av och sådana som kanske aldrig blir mer än en dröm – men drömmar är härligt att ha även när de inte blir sanna. Det går inte att välja en till dagens inlägg i Uppochhoppas juniutmaning, det får bli en lista några av de drömmar som poppar upp i huvudet:

• Att stå vid foten av Mount Everest. Jag vet – konstigt, men jag vill stå där nere och titta upp på världens högsta – men klättra upp, nej. Bara titta.
• Huset på landet. Min största dröm just nu som jag delar med J. Leta, leta, leta – buda, buda, buda.
• Cykelvasan på 3.15
• Att jobba med cykel. Eller tänk – tänk att kunna försörja sig med bloggen och saker kring den, det vore ett drömjobb. Fast just nu trivs jag ändå där jag är.
• Craft Trans Alp. Etapplopp på MTB i alperna – en stående dröm sedan länge
• Att köra alla a-linjer på SM-banan när det är dags för mästerskap och mjölksyra i juli.
• Att hitta tiden och inspirationen att göra en kul kollektion av mina illustrationer. Illustrerar inte på beställning längre, det går bara inte – men har lusten att göra något helt eget och fritt. Men är ju alltid ute och cyklar – då hinner en inte.
• Jag drömmer om första turen i Js VW-buss. Jag tänker att solen ska skina och picnic-korgen ska vara packad och att det ska vara en härlig sommardag då vi äntligen kan tuffa iväg på äventyr i den. Han ska bara svetsa i några år först.
• Att kunna springa. Det är väldigt mycket rehab dit.
• Min lillasyster gör världen – och om något år ska hon vandra på Nya Zeeland. Då vill jag åka dit och vandra en liten bit av den långa, långa leden med henne.

Jag kan nog fortsätta länge. Drömmar, stora som små, är drivkraft och energi.

Att flytta tillbaka till hemmakrokarna var en dröm jag hade i många år som blev sann när jag träffade J. Nu är det här min hemmaarena. Foto: Eskil Laago 

Det här lilla droppet på IKHPs tävlingsbana var också en liten dröm. Som blev sann. Att våga cykla det kändes ogörbart, nu har jag sedan länge gjort det som om det vore ingenting. Foto: Eskil Laago