Hur mäter man sorg? Kan man mäta den? Väger man den? Räknar man den? Vad gör man med den? Uthärdar man den för att den måste finnas, för utan sorgen – den som alla människor på något vis bär med sig, utan den finns kanske inte lyckan?

Jag har en sorg. Den pausar mitt liv emellanåt och den har funnits där så länge jag egentligen minns. Jag får ibland för mig att jag ska kunna avhjälpa den, att jag ska kunna räcka ut min hand och göra någonting så att den där sorgen ska få ett lyckligt slut. Och så står jag där med min utsträckta hand och ett hjärta som bankar hårt, hårt och hoppas, hoppas, hoppas. Hoppas att den här gången skall vara den gång i ordningen då jag kan hjälpa honom.

Fast. Det slutar ju med tårar.

Samma tårar varje gång. Och samma ramsa för att trösta mig själv. Samma påminnelser om att det finns så många fina motpoler i min närhet. Så många fina människor som jag kan luta mig lite mot när den där sorgen gör sig påmind.

Någon gång läste jag att tio procent av Sveriges befolkning har problem med alkohol. De flesta har en eller flera anhöriga som står där med sina utsträckta händer och hoppas, gång efter gång. Det blir många människor som precis som jag gråter lite i smyg med jämna mellanrum. Som precis som jag mäter sorg i promille och skäms lite över att prata om det. 

Två bra länkar:
www.iq.se
www.iogt.se