På IKHPs fina tävlingsbana på Huskvarnaberget, alldeles vid toppen av skidbacken med det skojiga namnet Strutsabacken, finns ett litet dropp. Knappt en meter högt (kan få bakläxa på detta, uppskattning av distans/höjd/etc är inte min grej) och rätt brant.
Det är egentligen inte svårt – det sitter bara i huvudet och det tar mellan fem och 45 psykbrytstvärstopp innan man väl sätter det bara för att hjärnan håller en inre föreläsning om att man inte cyklar nedför berg pga risk för att slå sig/krascha kolfibret och det vill man ju inte. Fel hjärnan, fel!
Det går lätt som en plätt när man väl törs och jag tänkte dela med mig av två viktiga saker när man kör nedför branta, korta ställen:
1.Inte bromsa. Okej? Inte bromsa, inte bromsa, inte bromsa. Särskilt inte med framhjulet. Fart löser det mesta så länge man inte pillar på bromsen.
2. Bak med rumpan. Är det superbrant kanske rumpan måste bakom sadeln tillochmed. Tyngdpunkten måste vara rätt. Testa!
Och en tredje sak.
3. Törs du inte? JOHODÅ det gör du, du törs visst. Försök igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Kan någon annan kan du. Sådetså!
Vi filmade lite när vi var där häromdagen. Först cyklar jag (väääääldigt försiktigt) – jag får inte så mycket hejarop eftersom jag gjort det förr. Sedan cyklar Fia och det är premiären så då hurras en del. Grymt!