Har ni tänkt på att för att vara sådär stark som alla tycker att man ska vara, då måste man släppa fram sina känslor. Jag tror inte att styrka är att trycka undan allt som måste kännas och låtsas att allt är bra. Jag tror inte att styrka är att lägga locket på. Jag tror att styrka är att våga känna alla känslor och att lära sig skillnaden mellan vilka som är bra att spinna vidare på och vilka som inte är det. Att vara rädd är okej. Att tycka synd om sig själv däremot är en helt annan femma som bör jobbas bort.

I fredags grät jag. Rädda och ledsna tårar över ovisshet, över att något fattas i min kropp och jag inte vet vad det innebär ännu, vilken omfattningen är. Och arga tårar – för aldrig någonsin har jag velat leva så mycket som nu.

Till saken hör att jag faktiskt släppte fram de där tårarna för att de behövdes. De var skitjobbiga. Ett tag kändes de som om de aldrig skulle ta slut och de förbrukade brutalt mycket energi, men de blev till slut till skratt och resten av helgen har jag varit glad och lycklig. Skrattat och inte alls funderat mycket, bara njutit av hur bra och fint allting är och hur lycklig jag är nu. För det är jag, jag är lycklig på riktigt.

Det är okej att vara rädd. Även när människor omkring en säger att man inte ska oroa sig innan man verkligen vet omfattning och innebörd är det okej att vara rädd, bara man inte låter det ta över helt!

<3