Cykelrallarn: rejsrapporten feat. kalasben!

Rallarloppet börjar i Bottnaryd och slutar i Hallby och när vi parkerade i samhället på väg till start fick vi ett hjärtligt välkomnande till Bottnaryd av en glad funktionär. Sedan pysslades cyklar i ordning, Jimmy var tvungen att byta däck eftersom vi upptäckt en rejäl reva i sidan på det däck han hade på, jag fick justera mina bromsar och passade på att pumpa i lite väl mycket luft i däcken. Hejade på folk, nervöskissade och åt bananer samt klämde in en liten uppvärmning – brukar vara dålig på det annars så det kändes gött. Solen strålade, funktionärerna log, jag var ovanligt avslappnad och glad timmen innan lopp och det var deltagarrekord och feststämning. Riktigt kul. Därmed också riktigt lång rejsrapport – håll i er för nu åker vi (eller skit i det om ni inte är långläsartyper – lovar att droppa en kul nyhet i ett kortare blogginlägg alldeles snart)!

 Startskottet har gått. Foto: Susanne Leijonberger

Starten
Jag stod i startfållan med ett mål: att ha så roligt som möjligt. Inga prestationskrav, inga måsten, inga försök att visa vad jag går för – bara trampa på och njuta av loppglädje, solsken och utmaning. Vännen Mia stod bredvid mig i startfållan och jag var så himlastormandes glad över att ha henne där – vi ses för sällan, hon boostar mig alltid med positiv energi! Hade bra fjärilar i magen när masterfyrhjulingen drog iväg och hittade ganska snabbt en bra rygg efter inledande ryckighet när någon bromsade in i starten och ett par vattenflaskor kom flygandes.

 Mia. Fantastiska Mia. JCK-gänget som var med när jag hade uppvisning i hur man åker riktigt dålig MTB stod strax bakom mig i startfållan. Tur att jag inte bjöd på samma uppvisning den här dagen.

Grusväg och högt lufttryck
Visste att det skulle vara mycket grusväg – min stora svaghet, så jag hade pumpat däcken hårt och la mig på rulle så fort det gick istället för att bränna iväg. Visade sig vara smart att ta en rygg – men shit vad man får slita när det är tekniskt om man har högt lufttryck. Där jag vanligtvis susar fram var det mer studsbollseffekten som gällde. Huvaligen – men det var det värt när det rullade lätt och fint på gruset.

Backarna
Uppförsbacken i början sved i benen och hjärtat bankade hårt, hårt, hårt i bröstet, ni vet sådär som det gör innan kroppen vant sig vid arbetsläget ordentligt – men det är ju liksom bara att bita i, trampa på och hålla balansen. Den enda delen av banan jag hade koll på var stigarna den sista milen – dem har jag kört många gånger, men resten visste jag inte så mycket om och lika bra var nog det – vet man inte hur lång en backe är finns det bara en sak att göra: envist trampa så mycket det bara går och hoppas att den ska ta slut innan benen gör det. Just det tog mig upp för den första långa och branta backen med knepigt grus som rullade undan.

Nedförsåkaaaaaaaaaaaa
Efter uppförsbacken minns jag mest nedförsbackar. Grusiga nedförsbackar – det var bara att försöka släppa bromsarna och lita på att hastigheten skulle lösa alla svajiga åkningar genom gruset. Det gick vägen, fast jag är ju liksom sämst på utförskörningar, det går ju så j-la fort och jag tänker alldeles för mycket på hur hopknycklad man skulle kunna bli om man kraschar. Hängde på en liten klunga ett tag men tappade den, Sara Öberg körde där och jag såg henne susa iväg men kom ifatt en stund senare när hon släppt. Det fanns inga cyklister varken bakom eller framför så jag föreslog att vi skulle hjälpas åt ett slag och försöka komma ifatt igen. Cykel blir ju roligare när man hjälper varandra – oavsett om det är tävling eller träning. Vi turades om att dra ett tag, det kändes roligt att ha någon att åka med – och till slut blev vi upphunna av ett fint gäng starka grabbar och fick hjälp. Flera klubbkompisar från IKHP i klungan kändes roligt!

Klubbrulle. Foto: Susanne Leijonberger

Skräckblandad mjölksyraförtjusning
När Gustav Wass och en cyklist med likadan tröja som vinnar-Sandra kör i drog om oss i hög fart (Gustav låg och drog på cykelkrossen han ställde på startlinjen i motionsklassen som startade tio minuter EFTER oss) vet jag inte vad som flög i mig men jag bestämde mig för att hänga på. Det blev en galen tempoökning och jag låg faktiskt på rulle längre än jag trodde jag skulle orka och njöt av farten med skräckblandad mjölksyraförtjusning. Shit vad de körde på och jag undrar om det inte var det i efterhand smarta idiotdraget att hänga på där, som säkrade tredjeplatsen för Sara Öhberg och jag körde rätt jämt.

Med Öhberg efter målgång. Foto: PeAx Svensson

Jag blev såklart avhängd efter en stund, fick åka själv ganska länge men blev till slut återigen upphunnen av snabba grabbar, tror någon av dem hade Cykelcitydress, och de var fantastiska nog att tjoa till att jag skulle hänga på strax innan de körde om så jag hann förbereda mig på att gå in på hjul. Blev väldigt glad och kunde hänga på tills det blev dags för den avslutande stigkörningen. Lufttrycket i hjulen ni vet – jag skramlade runt på rötterna, bet i hop och peppade mig själv för att inte studsa bort självförtroendet. Jossefru och hennes grabbar (förutom Eskil då, han var ju ute och rejsade) stod och hejade på strax innan det var dags att svänga ut på Hallbytekniken och det gav fin energi till sista biten. Även på andra ställen längs med banan blev jag påhejad – i vanlig ordning hjälper det mer än man kan tro när man står på publiksidan – ett hejarop värmer och peppar!

Avslutning på Hallbytekniken
Det kändes som att teknikbanan på Hallby tog en hel evighet, jag hade fortfarande roligt (Hallbys teknikslinga är alltid galet kul att köra) men längtade efter vätska (min enda flaska räckte tack vare strikt ransonering tills det var en sisådär milen kvar) och mållinje. Tog det försiktigt för tänkte att jag inte skulle ramla med trötta ben på slutet – men Strava visade trots det att det inte gick så extremt långsamt ändå, bara åtta sekunder långsammare än mitt rekord. Var extra försiktig i ett hopp som inte fungerar så bra, vet flera som kraschat där och har själv nästan kraschat där en gång – och väl i mål visade det sig att Mias Danne minsann kraschat bort en förstaplacering i det där knasiga fartguppet mot slutet av tekniken. Man tror att det är en kick och tar sats och sedan skär framhjulet åt helskotta i mjuk sand när man landar om man landar lite åt sidan av puckeln.

Bara glada miner på pallen. Foto: Susanne Leijonberger

Fyra gels senare och glada fjärilar i magen: korsade mållinjen som trea!
När jag gick i mål efter 60 kilometer och fyra HighFive-gels och en flaska Vitargo var det med glada och lyckliga fjärilar i magen, jag visste redan när jag svängde upp mot målfållan att jag verkligen gjort ett kanonlopp, kanske mitt starkaste, smartaste och roligaste långlopp sedan Mia och jag växeldrog oss igenom en hel Cykelvasa. När speakern upplyste om att jag var tredje dam in i mål blev jag ännu gladare. Kalasben de lux – jag som brukar vara så kass när det är mycket grusvägsåka.

Eftersnack. Tröttmosig av vätskebrist och med solen i ögonen fast ändå himla glad. Foto: Rallarloppen

Fast vet ni vad som var blande det finaste under hela loppet förutom typ vädret då? Att en av MTB-tjejerna kom fram efteråt och sa att om det inte vore för mig hade hon inte varit där och kört. Jisses, vilken lycka att få peppa någon att köra lopp.

Träffade många bekanta ansikten , flera MTB-tjejer som varit med på torsdagsträningarna, många vänner och flera bloggläsare och rundade av att med att försöka lägga lite band på mig själv, tyckte det var så himla roligt att få hamna på pallen och fnissa åt folk som fick bubbel på sig när Sandra Salinger korkade upp pommacen. Efter en dusch och lite mat var det fint att sätta sig i skuggan och chilla med Fia i väntan på grabbsen som åkte till Bottnaryd för att hämta bil. En helt fantastisk cykeldag med både kalas och pangpang i benen.

Vad tror ni, är det formtoppen eller kommer det att bli ännu bättre om jag fortsätter fokusera på att ha skoj? Ska bli spännande att se. Hursomhelst – vi avslutar med en clifhanger – i eftermiddag ska jag berätta en rolig grej för er!