Tänk, jag tittar aldrig på cykel, det roar mig inte alls. Någon minut kanske, men som alltid med sport, jag vill inte titta på, jag vill göra. Fast – det året Fredrik Kessiakoff klättrade upp för backarna i Tour de France, då satt jag klistrad framför TV-rutan. Det var så spännande och jag sögs med och hejade på hemifrån soffan, både med hejarop och Twitterpepp.
Nu har jag just läst de första kapitlen i den rödprickiga sommarläsningen som kom hem med posten häromveckan. Och än en gång fascineras jag av Kessiakoff och den här gången är det inte av hans fantastiska klättringar och grymma teknik på cykeln, utan ärligheten om hur karriären tog slut. Känslorna. Lojaliteten. Det egna racet.
På berget är du alltid ensam. Lidandet är en självklarhet. Och när du når toppen och äntligen börjar resan nedåt står berget kvar. Som om allt du kämpat för inte var värt något. Ändå vill du göra om samma sak, igen och igen.
Ur boken Mitt eget race, där Fredrik Kessiakoff berättar sin historia och delar med sig av träningstips för journalisten Fredrik Emden, och med förord av Roberto Vacchi.
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert] [insert]
[/insert]
[insert]
[/insert] [insert]
[/insert]
