Gravidvecka 25 – fart efter liten kamrat

Idag börjar vecka 25. Pratvecka 25, barnmorskevecka 24+0 och om man pratar månader så en sisådär strax över sex månader.  Jag cruisar stig i fart efter kamrat, det är ju förstås cykelfröet i magen som är coach, en liten kamrat som bestämmer.

Långsamt: När jag cruisar fram på MTB genom vitsippsdoftande skog. Inte mig emot – att hinna se och dofta och njuta av våren som trots kylan är sådär vårigt vacker är hiskeligt fint. Klassiskt gravidflåsig uppför men fortfarande ganska smidig nedför även om jag för två veckor sedan började kliva av och leda hojen nedför drop och väldigt branta backar. Better safe than sorry – jag chansar inte utan kör efter mage och förmåga hela tiden.

Snabbt: När jag glömt äta och blodsockret dalar till svimfärdig nivå. Det går på ett litet kick från pigg till ynkligast i världen, från glad till blek om nosen och en försiktig fråga om man kan få gå före i matkön på IKEA där man krampaktigt håller sig fast i disken för att inte svimma innan man betalt sin lilla köttbullemeny med lingonsylt som ska bekämpa yrsel och göra en till människa igen.

Ilfart: Först lite kissenödig. Tänker att man kan hålla sig. Några minuter senare trippandes med supersnabba och korta steg i ilfart mot närmsta kafé eller buske i hopp om att inte behöva skratta eller nysa innan man kissat. Jisses så kissenödig en kan bli med bebis som trycker mot blåsa – det blir nog många kreativa toabesök i sommar.

Långsamt: Det långsammaste som finns är mitt promenadtempo. Jag är ju en promenadmänniska, jag går långt och mycket och gärna i rask takt. Fast nu går jag långsamt och efter en sidåär två-tre kilometer får jag foglossningsont och då är det färdigpromenerat så det är korta prommisar med gott om tid som gäller.

Veckorna tickar på snabbt nu, snart kan vi nästan börja räkna ned – och jag fortsätter att må riktigt bra. Är piggare, mår mindre illa (inte helt borta dock, men hulkattackerna är hanterbara) och jag är rackarns mycket piggare och gladare.

Och fastän jag saknar min vanliga kropp och styrka och kapacitet kan jag inte sluta fascineras och av och klappa om bebiskulan. Det ÄR magiskt, det är science fiction, det är häftigt och vackert och hisnande och lyckligt och allt bra i hela världen att just vi kunde skapa ett liv och att det där lilla livet växer och kickar runt i min mage. Aldrig har jag känt mig mer lycklig.

Bilden är från ett dop vi var på i helgen och lilla L gjorde sina första riktigt hårda sparkar när kantorn drog igång inmarsch på orgel kyrkan. Hon undrade nog vad det var som levde om!