Vi drog igång fredagsmyset hos vår barnmorska igår. Det var ett tag sedan vi träffade henne och vi gick igenom allt som hänt sedan vi först var på besök med vårt fina lilla cykelfrö i magen. Från första ultraljudet i vecka 8+1 via två ytterligare rutinultraljud, sjukskrivning och lite allmän foglossning, illamående, fysisk och psykisk trötthet och viktångest. Vilken resa det varit hittills alltså – är så tacksam att den period jag är inne i nu är enkel, fin och bra.
Fastän vi gjorde en recap på all misär igår var det mest fina och bra saker som gällde och prat om sådant som kommer. Lite broschyrer om amning, en hemläxa att göra en amningsplan och boka in sig på förlossningskurs och det var ett stick i fingret och ett i armen och lite prat om fosterrörelserna som nu är viktiga att känna av varje dag, men som dämpas en aning av att jag har moderkakan i framvägg. Jag känner dem när hon kickar över moderkakan och om sidorna på den och jag får sparkar varje dag så det går fint minsann ändå.
Sedan fick vi lyssna på hjärtat och på moderkakan (ny lärdom att man kan höra moderkakan – den pulserar med samma puls som jag har när mitt blod pumpas in i den för att gå vidare via den till bebisen). Vi höll handen hårt när vi lyssnade på Lilla L:s hjärtljud och jag behövde massor av näsduk för det är så fint att tårarna inte går att hålla tillbaka.
Barnmorskan mätte också symfys-fundusmåttet – ett mått på hur magen växer som tas med hjälp av måttband. Och vet ni vad – den är alldeles, alldeles perfekt min mage, den landar precis exakt i mitten av normalkurvan och jag blev så himla, himla glad för det. Livmodern är stor som en fotboll nu och igår hittade jag en fotboll i morfars uthus och höll den bredvid magen och konstaterade att det är precis att den skulle få rum därinne.
Jag får ofta höra att magen är väldigt stor och så frågar folk lite skämtsamt om jag är säker på att det bara är en bebis. Och såklart är det inte så att någon menar något illa men jag tycker det är så jobbigt och blir ledsen och känner mig fel och misslyckad och för stor och orolig och alla möjliga ledsna och felprogrammerade känslor som inte alls ska höra en graviditet till. Ni kanske såg det på Instagram häromdagen – då skrev jag lite om det och ni svarade så himla fint och bra. Men nu vet jag – nu har jag det på papper – att hur mycket folk än skojar om att magen är stor är den alldeles som den ska vara. Fast skoja helst inte – det är inte bara jag som tycker det är lite jobbigt att få kommentarer om storleken även om det inte är illa ment. Säg något snällt istället, att magen är fin eller så – det hjälper och muntrar upp på ett vis som verkligen behövs.
Men tänk ändå, hon växer precis som hon ska därinne i magen, älskade lilla bebis. Och igår insåg jag att jag faktiskt börjat räkna ned – om en sisådär fjorton veckor är det färdigt med preggoblogg för den här gången för då är hon här. Hur coolt som helst, i september är vi föräldrar!
En grej till förresten. Vi kollade på Margaux Diets förlossningsfilm och blev liksom glada av den – och fick ett nytt perspektiv på förlossning, man hör liksom bara om det dåliga annars – tänk att man kan ha lite kul när man föder barn också. Kolla själv:
7
2 comments
Skönt att höra att allt ser bra ut! Men var så säker, vissa ska likt förbannat häva ur sig ogenomtänkta kommentarer även efter att du sagt att allt växer helt normalt: “mätte de verkligen rätt?” etc, för vissa människor är otrevliga, okänsliga eller helt enkelt okunniga. Ett stort “fuck you” till dem och var trygg i att de inte vet vad de snackar om ✊
Perfekt mage, förstås <3
Förlossning… det är så svårt att prata om, för vad som än sägs beror så mycket på mottagaren. Både före och efter. Jag tänker liksom att är man rädd eller så innan snappar man bara upp "dåligt" och ofta är ändå känslan efter att man inte kunnat föreställa sig att det kunde göra så ont.. det låter sig varken förklaras eller förstås innan. Oavsett hur tufft det är så förenar ändå en sak; att det är det mäktigaste och häftigaste man någonsin är med om. Mina förlossningsminnen och upplevelser är de finaste jag har. Förutom barnen, då.