Vi går in i gravidvecka 36 idag. Trettiosex. Av fyrtio plus minus två. Det kan alltså vara två veckor kvar. Eller sex. Det vet man inte, det är så himla mycket man inte vet. Andra saker man inte vet är tillexempel följande:
Vad tänker kroppen att den ska göra med allt vatten den samlar på sig? Hur många vattenmeloner har jag ätit? Hur många gånger per dygn är det egentligen möjligt att kissa utan att egentligen vara kissenödig på riktigt? Hur mycket myror kan man få i benen av att inte kunna röra på sig? Hur kommer det sig att det bästa rådet alltid är det tråkigaste (ta det lugnt)? Kommer magen att spricka? Den kan väl verkligen inte bli större nu? Varför gör det så jävla ont kring den övre magmuskeldelningen? Varför gör det ont i fötterna? Hur mycket kan man älska någon man aldrig träffat? Hur är det möjligt att längta så himla mycket efter någon som är så himla nära? Hur mycket kan man dö sötdöden när hon spjärnar med foten så att det syns ett fotavtryck på utsidan av magen? Är det på riktigt att det bara är några veckors gravidkroppsfångenskap kvar? Hur ska jag fixa att eventuellt gå över tiden utan att få psykbryt? Varför har jag inte tagit någon färsk magbild den här veckan? KAN HON INTE KOMMA NU??? GE MIG VATTENAVGÅNG, GE MIG VÄRKAR, SNÄLLA KROPPEN, JAG VILL IN PÅ MÅLRAKAN, JAG VILL FÖDA BARN NUUUUUUUUUUUU!!!
Veckan som gick var veckan när magen verkligen blev ivägen. Flodhäststadiet som en av mina fina instagramföljare beskrev det som. Den är tung och otymplig och det är jobbigt att vända på sig, ställa sig upp och sitta ned. Det gör ont när Lilla L sparkar mot området strax under bröstbenet, jag tror muskulaturen där är inflammerad. Jag har galet mycket sammandragningar, en surprisare som verkligen är obekväm även om de inte gör så värst ont.
Här hemma är vi rörande överens om att jag är skitdålig på att vara gravid. Vi är också rörande överens om att det är helt fantastiskt att jag är det och att vi snart är igenom en hel graviditet och ska få bli en liten familj. Det känns som att jag hela tiden vill ursäkta att jag tycker att graviditet är pissjobbigt för jag vet ju hur ledsen man är när det inte vill sig och jag känner så starkt med dem som kämpar med barnlängtan och behandlingar och jobbigheter.
Flodhäststadiet, slutspurt och förlossningslängt. Jag är fortsatt lite piggare, har lite mindre foglossning och är lite gladare – och den här veckan är det dags för ny kontroll hos barnmorskan.
7 comments
Vet inte om det är det du känner av. Men jag var sjuuukt öm i övre delen av magen just för att bebis knödde med sina fötter där när magen blev för “liten” (i bebisens ögon sett). Inga direkta sparkar, utan bara knödde… Och det kändes som att ha blåmärken på insidan av magen!! 😮 🙂
Kram M
Jo, ungefär det är det som jag känner av! Det har nog blivit en liten inflammation i muskelfästena och det tajmar perfekt med ett bra ställe att knöla lite med små bebisfötter på. Ibland när hon är precis på det ömmaste skakar jag om lite på magen så att hon ska byta ställning, men även att det göra gråta-ont ibland känns det som att det inte spelar någon roll, det viktigaste är ju att hon har det bra därinne! 😀
Håller alla tummar för att din graviditet inte blir längre än nödvändigt. Men du, glöm inte att du är en hjälte.
Och du leder snart kommentarsligan, high five!!! 😀
Så spännande med all ovisshet ändå! 😀 Önskar dig lycka till! Så mycket mys du har framför dig 😀
Varje dag på upploppet känns som en vecka – men glöm inte att det ändå är så sjuuuuhuhukt nära nu! Snart är hon hos er <3 För alltid.
För alltid – svindlande och hisnande tanke <3 <3 <3