Fyrtio veckor senare. Nitton kilo tyngre. Fem flaskor dyr Estelle & Thilde magolja fattigare. Hundra portioner sushi mättare. Miljoner erfarenheter klokare. Men också lite mer hämmad – jag skulle vilja summera det här men det är så svårt.
Om jag skriver om all min oro triggar jag någon annan. Om jag skriver om hur jag verkligen vantrivts med att ha en gravid kropp är jag otacksam och provocerande. Om jag skriver om hur lyckliga vi är över att vi väntar barn är jag orättvis mot dem som inte kan. Om jag skriver att jag saknar min träning ska jag komma ned på jorden, lugna ned mig och njuta av graviditeten. Om jag skriver att jag inte trivs med en kropp utan muskler men med extra kilon är jag tanklös och träningshetsande. Så – därför ligger mina summeringar av graviditet, graviditet och träning samt av att vänta barn bland utkasten och väntar på modigare dagar. Det krävs liksom lite mod att vara kvinna och tycka saker om graviditet som inte passar in i en rosafluffig ram.
Kan det inte bara få vara så att alla kvinnor är olika? En del trivs bra med att vara gravida, andra gör det inte. En del har en enkel resa, en del har ett helvete och en del hamnar som jag – någonstans i mitten. För mig har graviditeten varit en superjobbig, deppig, gråtig, långsam och opepp transportsträcka kantad av vänta-barn-kärlek och förväntan.
Jag vill oavsett om ni håller med mig eller tycker att jag ska komma ned på jorden säga tack för att ni läser och håller med eller säger emot och delar era erfarenheter och så vill jag berätta det allra finaste med de här veckorna:
Att vänta barn är lite som att vara nykär och nu står vi så himlastormandes nära målsnöret och är alldeles fnissiga och pirriga av lycklig förväntan. Snart är hon här – den lilla människan som vi för resten av våra liv ska vara föräldrar till. Den lilla människan som gör oss till en familj. Åh. Får man vara så lycklig? Och nervös – jag förväntar mig inte att det ska bli lätt, det här blir en resa som är svår att föreställa sig.
Tänk att det började med att jag satt bredvid en kille på en tävlingsledarutbildning med klubben. Tänk att han blev min bästa vän och att vi bara skulle ut och cykla lite och att vi fastän det var typ omöjligt och komplicerat och oväntat och rörigt blev upp över öronen förälskade och att vi vågade tro på oss. Tänk att vi snart har ett cykelfrö ihop. Miljoner hjärtögonemoji.
25
17 comments
Det är omtänksamt av dig, men man kan inte alltid tänka på, eller censurera sig själv. “Enbart” av rädslan om hur andra människor tolkar ens egna fundering gällande saker och ting. Det är din blogg och du måste få skriva det du själv vill skriva. <3
Kram M
<3 <3 <3
Känner ungefär som du om alla känslor kring graviditet. Gillar läsa din blogg! ☀️ /Mirja, vecka 36 #mirjusmirja
Så skönt att inte vara ensam, och så glad jag blir att du gillar att läsa. Och snart är du där – inte många veckor kvar. Pepp och kram!!!
Jag läser för att jag är nyfiken på dina tankar och upplevelser så som de varit, inte tillrättalagda för att passa andra. Var du Elna, så som du är ❤️
Vet du, jag hoppas vi får tillfälle att ses på riktigt någon gång så jag får ge dig en BAUTAkram! <3
Jag tycker att det har varit bra att du har lyft allt det där som inte varit så bra. Tänk om jag kunnat läst din blogg när jag väntade barn, förstått att jag faktiskt inte var knäpp som inte alltid kände alla de där fina känslorna man skulle.
hur man än vrider och vänder så är det alltid någon som inte tycker om det man gör eller skriver. Så ta fram dina modiga dagar och dela med dig. Jag tror att det är viktigt.
Tänk så många gånger man tänker att man är knäpp utan att veta att man är just som “alla andra”. Jag lovar fortsätta plocka fram min modiga dagar. <3
Jag tycker du är modig redan nu, som skriver ärligt om dina känslor för graviditeten. Heja dig! Jag uppskattar att läsa inlägg som andas verklighetsförankring snarare än rosaskimrande drömmar. Lycka till, du kommer bli en superbra cykelmamma!
Tack – så glad att höra att du uppskattar!! 😀
De gånger jag har mött dig i sommar har jag sett en kvinna full av känslor, mod, lyster, förväntan, engagemang… önskar dig allt gott, balans och harmoni. Kram Anna
Åh, nu blev jag glad – vilken fin kommentar. TACK Anna och stora kramar tillbaka!
Var dej själv när du skriver. Att du skriver som du gör är ju skälet till att jag uppskattar din blogg.
Jag blir mörkrädd när jag läser att det finns dom som kritiserar dej för att du inte upplever din graviditet på samma sätt som dom. Skapar oro, provocerar, träningshetsar osv, va fan är det för små ynkliga människor som känner att dom måste försöka trycka till dej? Självklart är inte alla kvinnor lika, alla är olika och upplever saker individuellt. Dina upplevelser och känslor är dina egna. Du skriver om dom och står för det. Bra!
Att klaga på det du skriver och tycka att du känner och upplever fel, är riktigt oförskämt. Om man inte gillar det som någon skriver i en blogg så kan man ju läsa något annat. Man behöver inte klaga på skribenten.
Det händer att jag läser saker som jag inte håller med om på bloggar och då kan man avstå från att kommentera. Om inte bloggaren uttryckligen ber om läsarnas åsikt eller erfarenhet i någon fråga. Så ser jag på det.
Så fortsätt skriva som du gör och gör ditt bästa för att strunta i dom lättkränkta som kritiserar dej.
Tack JB! Jag kör på 😀
Nu är jag vare sig kvinna eller gravid men jag tycker om att krossa rosafluffiga ramar och uppskattar folk som är ärliga. Har man läst några inlägg här så fattar man ändå grejen så jag säger – kör på, var ärlig. 🙂
Fuck rosa fluff – skönt att höra att du gillar ärligheten! 😀