Superhjältar, superhjältar, det kryllar ju av slitna superhjältar

Superhjältar

En sak man inte vet (jag visste det inte i alla fall, eller så hade jag aldrig reflekterat över det) innan ens första bebis landar är att alla småbarnsföräldrar man möter är värsta superhjältarna. För just så känns det när man klarat av något nytt. Åkt och handlat, panikammat vrålhugnrigt barn på café, rest någonstans, kirrat besök hos BVC, varit på fest eller bara hängt med vänner, varit ute och gått långpromenad med eller utan incidenter, fått sova ut eller överlevt ännu en dag utan att få sova minsta lilla – allt man tar sig för och klarar av gör att man känner sig som en superhjälte. Och det kryllar av dem – de av småbarnsåren slitna superhjältarna och det är ändå något väldigt fint med få sälla sig till den skaran.

Vi, jag och min älskade chefsmekaniker, är sex och en halv vecka in i småbarnsåren, alltså har vi bara avverkat någon promille av allt vi ska igenom – men jäklar vad vi känner oss som superhjältar hela tiden. Vi fixar det, vi grejar det, vi löser det. Inte själva – vi får och tar emot massor av hjälp från familjen – men vi fixar det, vi kan lösa allt som behövs lösas för Lovis skull.

Heja oss och heja alla andra superhjältar. <3

15
12 comments
  1. Superhjältar är nog kanske rätt ord, på sätt och vis. Den här superhjälten önskar sig mest en supportstyrka, för superhjältekrafterna sinar oroväckande fort hos bägge hjältarna i vårt hus för tillfället 😴😴😴 Fina ni är iaf!

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like