Det tredje Lovisbrevet: till min dotter på femmånadersdagen

Det tredje Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
15 februari 2018

Älskade min Lovis,

Du är fem månader idag. Du är en fantastisk liten människa och vi har så roligt ihop. Men – du är också bebisen som inte vill vara bebis och du kämpar för att lära dig allt det där som ger dig lite mer frihet. Du kan sitta själv en stund och greja nu och du försöker febrilt lära dig att ta dig framåt. Ibland lyckas du kicka dig en liten bit framåt men oftast slutar det med att du kasar bakåt – oavsett stannar du inte längre på den plats på golvet vi lagt ned dig på. Men helst vill du inte alls ligga ned, just det här med att sitta är din grej – för att inte tala om hur lycklig du blir när vi tar oss tiden att hålla dig så du kan stå upp.

Din största dröm, förutom att kunna förflytta dig själv och sitta själv länge utan att välta, är att bli kompis med katterna. Du avgudar katterna och följer varje steg de tassar men du får nöja dig med att titta med stora och längtansfulla ögon, kanske någon gång då och då att du får klappa. De tycker att du är liten och högljudd och när du väl får klappa är du lite hårdhänt med pälsen. Jag tänker att det där ordnar sig – när du förstår att du måste klappa fint och att katter tycker det är läskigt att bli stirrad i ögonen kommer ni säkert bli bästisar.

Det är märkligt hur fort månaderna går. Alldeles nyss var du så liten och pyttig och ömtålig och nu sitter du i din stol vid bordet med oss och tycker att det är toppen att få äta riktigt mat. När vi äter vill du också ha och nu sitter hela familjen till bords tillsammans, det är en fin grej. Favoriten är puré på majs och sötpotatis och så älskar du att dricka vatten ur din pipmugg. Du är en aning orange om kinderna på dina femmånadersbilder – just som vi bytt om till ren body och finaste små jeansen blev du hungrig och mumsade morotspuré med hela ansiktet.

Du är stark och frisk och pigg och vägde in på strax under sju kilo för ett par veckor sedan. Du är nyfiken och närvarande och du upptäcker nytt och lär dig mer och mer för var dag. Och växer så det knakar, vi plockar undan plagg för plagg som blivit för litet.

Samtidigt som du lär dig massor av nytt lär din pappa och jag oss nya saker av dig och av att vara dina föräldrar och att vara en familj. Jag tänker varje morgon att jag uppskattar så att jag får möta en ny dag med din förtjusning. Jag vaknar av att du babblar bredvid mig och när jag säger godmorgon ler du med hela ansiktet. När jag drar upp rullgardinen drar du efter andan och ler om möjligt ännu större och du är varendaste dag så hänförd och lycklig över att det är en ny dag och att allt är precis som det brukar.

Det tar tid att lägga dig för natten och jag sjunger samma sånger för dig om och om igen. Och om och om och om igen. Sångerna jag började sjunga när du var liten och hade ont i magen hänger kvar som godnattvisor och en viktig del av din sovrutin. En annan viktig del av din sovrutin är att jag vaggar dig i famnen när du har en snuttefilt på huvudet och blåser bubblor mot min axel, och vet du – då har jag lite svårt att låta bli att fnissa åt dig. Jag försöker hoppa över just den där delen ibland för bubblor på axeln blir lite blött och så tänker jag att jag inte ska kunna låta bli att skratta lite åt dig – men nej, att hänga där på min axel och bubbla med snutten på huvudet en stund är superviktigt. Jag håller mig för skratt så gott det går och tänker att det ändå är så fint, med dig skrattar jag säkert hundra gånger om dagen.

Älskade min Lovis. Att vara din mamma är det roligaste någonsin, jag är så stolt över dig och så lycklig att du finns.

Stora kramar,
Din mamma