Första distanspasset med cykelfrö på rulle

Jag har kört mitt allra första tretimmarspass sedan förlossningen. Eller ja – sedan ännu längre, jag kan på riktigt inte minnas när jag sist passerade den där magiska gränsen då distanspasset verkligen gör all den där nyttan man vill att det ska göra, det måste varit innan Winter Challenge tillochmed. Tre timmar är magiskt och idag blev det av.

Vi snittade tretton komma sex kilometer i timmen och tog oss fyrtiotre kilomter på tre timmar och tre minuter. Låter ju fånigt lite – men det är tungt uppför och maxhastigheten utför och på platten är tjugofem kilometer i timmen. Hade inte en av mina fina läsare berättat det för mig hade jag nog inte tänkt mig för utan blåst på fortare för tjugofem kilometer i timmen är långsamt, rackarns långsamt. Men i vagnen sitter det viktigaste i hela världen och jag håller igen på farten och väljer så bilfria vägar som möjligt, det är liksom inte värt några risker.

Och även om det går långsamt är det liksom inte milen som räknas utan tiden. Jag är ute och jobbar rejält med tyngden, crossen är min tyngsta hoj och vagn med bebis i väger ju en del (måste väga ekipaget snart för att kolla) och det gör gott för kroppen.

Det var förresten inte alls så fint idag som när vi premiärade ekipaget igår – det var motvind och kyligt och ett tag snöade det stora, vita flingor på oss. Bebisen sov i två timmar, vaknade när jag stannade för att kolla till henne, skrattade och pratade i en kvart och tröttnade sedan och illvrålade i en kvart och jag vände hem när det närmade sig två timmar och trettio minuter – men hon somnade om och jag skarvade på en halvtimme till och kom hem så nöjd som en cykelförälder någonsin kan vara. Även cykelfröpappan var nöjd för han fick tre timmar på sig att väsnas med verktyg och renovering.

Det har var det första distanspasset med cykelfrö på rulle – det kommer att bli många fler och benen kommer att bli starka av det. Stort gilla på det!