Det femte Lovisbrevet: till min dotter på niomånadersdagen

Det femte Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
15 februari 2018

Käraste min Lovis,

Du blir nio månader idag. Snart har du varit utanför magen lika länge som du var inuti den men tiden sedan du föddes har gått så mycket fortare och varit så mycket roligare.

Du är så liten men ändå ibland så stor och du jobbar stenhårt på att bli ännu större och att lära dig allt som vi som redan är stora kan. Med en beslutsamhet jag aldrig i mitt liv skådat kämpar du på från morgon till kväll med allt du vill lära dig. Du var tidig med att sitta, tidig med att krypa, du har gått länge med din lära-gå-vagn och för bara en vecka sedan, när du var åtta månader och tre veckor, tog du dina första steg. Först två. Sedan tre. Och sedan tre steg om och om igen här ute på Kvarnskogens gräsmatta. Din fantastiska pappa ställde dig upp och när du stod stadigt släppte han och så gick du skrattande mot mina utsträckta armar – det var så oerhört stort och fint att du lärde dig ta dina första steg hemma på gräsmattan en sommarkväll.

Du är aldrig stilla, du kryper och går längs med möbler och med vagnen – men du tycker mycket om att sitta i knä och läsa. Du tar en bok ur din låda och så sträcker du ut den mot mig, mot din pappa eller din moster och tittar med beslutsam blick som liksom inte går att ignorera tills vi sätter oss på golvet och du får komma upp i knäet och ivrigt bläddra fram och tillbaka i favoritböckerna. Vi läser Tittut och Pettson gång efter gång efter gång. Ja, och den om Pappaharen som älskade Barnharen hela vägen till månen och tillbaka och så en bok med bilder på andra bevisar och djur.

Du väger strax över åtta kilo, nääästan åtta och ett halvt, nu och på BVC säger de varje gång vi väger in dig att din kurva har planat men att du följer den fint. Du äter massor av mat men eftersom du håller igång så mycket förbränner du den i rask takt.

Du har nära till skratt och du skrattar mycket och ditt speciella skratt smittar av sig och lyfter humöret på alla i din närhet. Vi har blivit gladare sedan du kom till oss, ditt förtjusta fnissande, dina gapskratt, ditt bubblande skratt när vi kittlar dig, ditt utsöta sätt att rynka näsan när du ler med hela ansiktet och dina finurliga ögon gör att vi ler och skrattar mer än någonsin.

Du gillar jordgubbar och lasange, att vinka till gräsklipparen, att dra katten i svansen, att knapra på majskrokar och att titta på kossorna i hagen. Du tycker om att äta själv och med dina två små bissingar (du var sju månader när sockergrynen tittade fram men jag har inte hunnit skriva Lovisbrev sedan du var ett halvår) tuggar du i dig förvånandsvärt bra av det mesta du får smaka. Du vinkar till allt du gillar och till människor vi möter och din glädje smittar av sig.

Ibland vill du krypa upp i min famn och ha en flaska mjölk mitt på dagen och det är så mysigt, små korta stunder då du vill vara min lilla, lilla bebis igen – innan du kommer på att du var i full färd med att bli stor och känner dig nöjd och kravlar runt och upp och börjar greja med dina saker igen. På nätterna är det också ganska mysigt att mata dig nu och jag tror du tycker det också. Du håller mitt finger hårt och ligger nära, äter dig mätt och somnar om i mina armar. Jag tycker det är lite jobbigt att vakna om natten men jag kommer att sakna det där bebisgoset när du sover hela nätterna varje natt.

Du gillar dina rutiner. Just nu somnar du vid sjutiden och så äter du gärna en flaska på natten men vill allra helst gå upp och börja din dag vid femhalvsex på morgonen. Ibland somnar du om på min arm och sover till sjusnåret och då blir din morgontrötta mamma lycklig. Men – går vi upp tidigt tar jag en tupplur när jag promenerat dig till sömns i vagnen, din första sovstund brukar vara vid åtta-nio på morgonen och då sover du i alla fall en timme innan det är full fart igen. En dag med dig går alltid fort och den är inrutad i mat och sov och mys och jag försöker vara ute så mycket som möjligt och du gillar när vi är det, att härja runt på gräsmattan är himmel.

Älskade, älskade Lovis. Cykelfrö. Världens finaste barn. Tack för att just du kom till oss, tack för varenda dag som jag får vara din mamma. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att vara din mamma och att vara förälder i team med din pappa, det är det absolut bästa som någonsin hänt mig.

Jag älskar dig till månen och tillbaka igen och igen och det kommer jag att göra i alla mina dagar.

Stora kramar
Din mamma