Alltså. Jag brukar köra långlopp och efter mållinjen krypa ihop i en liten gråtig ont-och-sliten-hög på marken och ha en kropp som är snorarg på vad jag gjort med den för den orkade faktiskt inte riktigt. Men igår – igår sänkte jag tempot när jag kände att det gick för fort att försöka ligga kvar på de andra tjejernas rulle efter tio kilometer och körde mitt lopp hela vägen och studsade över mållinjen efter 55 brötiga kilometer och 3 timmar och elva minuter och kände mig så himlastormandes supernöjd med mig själv så det liksom sprutade cykellycka ur öronen. Den känslan hörrni – den är outstanding.

Ikväll ska jag försöka skriva ihop rejsrapporten. Men först ska jag cykla – Annie kommer hit och spanar in SM-banan idag, häng på för sjutton gubbars. Vi ses 13.30 på Hallby och man är väldans välkommen!