Morgon. Ösregn. Små rännilar av regn längs med sliten, gråsvart asfalt. Ingen musik. Ingen Garmin. Ingen plan. Inga intervaller eller tider att hålla, inga givna distanser. Bara löpning, ljudet av regndroppar och fötternas rytmiska nedsättning i marken någonstans kring bekvämlighetströskeln en stund innan frukost.
Jag var tvungen att tänka igenom vad det var jag tog i hand på igår. 3,86 km simning (shit, jag måste lära mig crawla och tämja min fobi för sjöar som inte är så klara att jag ser botten). 18 mil cykling (lätt som en plätt, det grejar jag ju). 4,2 mil löpning (en maraton, herregud, håller knäna? Benhinnorna? Hur lång tid kommer det att ta, hur ont kommer det att göra?)
Iron man i Kalmar 2012. Två entreprenörer med förkärlek för konditionsidrotter hamnar vid samma bord på ett event för teknikdrivna företag, och det slutar med ett handskak på att anta, och gemensamt träna till en Iron Man. Oj.
En lugn löprunda i regn senare kändes det inte så farligt. Det här löser sig. Räserhojjen är ju på gång, nya löpskor behövde jag ändå och jag har egentligen varit sugen på triathlon sedan några tidiga experiment med IKHP i Axamosjön för över tio år sedan.
Triathlon-wannabe dag ett. Spanar våtdräkter på e-bay och konstaterar att asfaltslöpning nog kan funka. Nu kör vi!