Förlåt mig kroppen och tack högre makter för kloka vänner.

“Lägg undan den där nu och plocka fram den när det står vecka 13 eller något i den stilen i din gravidapp”

Min vän Maria är ju alldeles tokigt klok. Och cyklist. Och förälder till två fantastiska smågrabbar. Jag fick låna en bok av henne för några veckor sedan när hon och jag och mamma varit ute och cyklat en sväng på Huskvarnaberget. Stark, glad och gravid hette den och jag hade nog egentligen inte alls någon lust att läsa den för jag var mest arg på allting. Ja, förutom målet med graviditeten – under de här veckorna har jag inte tvivlat en enda gång på att det kommer att vara värt det, men fy så uppgiven jag känt mig. Svag, arg och gravid för hela slanten.

Jag har varit förbannad på kroppen för att en redan ständigt krånglig och svullen mage skulle svullna upp ännu mer och krångla på helt nya vis. Åhhhh, jag har inte haft tålamod med mer magtrams. Och jag har varit uppgiven och ledsen över att kroppen varit så busy med sin produktion av nytt liv att det som tar mig igenom min vardag och hjälper mig sortera och fungera inte har fungerat alls. Att gå från att piggt cykla fyra-fem timmar långa distanspass utan att känna sig så värst sliten efteråt till att må så illa och vara så trött att jag inte ens orkat promenera till brevlådan – för stor omställning.

Men. Den här veckan har jag mått så himla mycket bättre. Illamåendet har minskat och tröttheten känns mer överkomlig. Och jag känner mig lite gladare, i smyg har jag till och med vågat hoppas och tänka att det nog ska vara ett sprattlande liv vi får se på ultraljudet i veckan som kommer.

Och så, sent i går kväll, kom jag att tänka på den där boken som jag stoppat längst ned i träningsväskan och att Maria tipsat om att det kanske skulle vara läge att läsa den just i vecka 13. Jag letade fram den och kurade ihop mig i ett hörn i sängen i sommarstugan på Öland och läste den från pärm till pärm. Och när jag läste var det som att jag blev kompis med min kropp igen. Som om att helheten gick att förstå. Som att jag förlät den för spyor, trötthet, konstant illamående och känslomässig bergochdalbana – för plötsligt blev perspektivet ett helt annat.

Vilken grej den gör just nu min kropp. Den pysslar ihop det med celldelning och roddar ihop massor av olika typer av hormoner som den inte haft innan, den ökar på blodmängden för att kunna fixa energin till ett växande frö. Den har börjat förbereda leverans fastän det är ett halvår kvar, den håller på att se till att det ska finnas mat och den skiter i att min hjärna har endorfinabstinens för det allra viktigaste är ju att den nya människan får allt den behöver.

Förlåt mig kroppen. Gör din grej nu så ska jag försöka både förstå och acceptera och hjälpa till, vi har ju samma fantastiskt fina mål i sikte.

Det svänger fort här – men det är ju väldigt skönt när det svänger från arg och uppgiven till tacksam. Puh.