Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag är så trött. Det har känts så oövervinnerligt. Jag har tyckt att alla kroppens förändringar är så himla svåra att hantera. Jag har inte orkat med. Känt mig frustrerad. Behövt skriva och prata av mig och gråta. Och så plötsligt bara vänder alla känslorna och trots allt det där är det enda jag egentligen känner kärlek. Så oerhört mycket kärlek.
Så här var det: förra veckan hade jag magstöd när jag cyklade. Det är ju liksom magen som håller uppe överkroppen, inte armarna så magstödet är en naturlig del av mtb-cykling. I söndags däremot, då kunde jag inte koppla på magmusklerna som vanligt när jag satte mig på hojen men däremot kan jag känna att det är något annat därinne, någon annan tillochmed. Jag känner förstås inga sparkar ännu men det känns att jag har något i magen som inte varit där innan och kärleken liksom bara vällde över mig i en enda stor känslostorm. Det är strunt samma hur jag mår i det här för det enda som är viktigt på riktigt är hur bebisen mår. Bebisen. Vårt lilla sprattel, det alldeles nya livet. Inget har någonsin spelat större roll än det.
Vilken resa det är, det här med att vänta barn. Och så oerhört lycklig jag är att vi får göra den resan och så fascinerad jag är över känslorna. I min mage ligger en liten bebiskrabat som bara är sexton centimeter lång och som jag aldrig träffat men som jag älskar mer än livet självt.
3 comments
Ja hela den resa du genomför nu är magisk och omtumlande. Ingen är den andra lik. Man har tusen råd och känslor att dela med sig av och det är inte säkert att ett enda är relevant för dig. Men jag kan säga att de där första veckorna är pest för många. Sedan lättar det. Och man får njuta på ett eller annat sätt. Det är magiskt och fascinerande <3
<3
Oh så roligt att läsa. Jag blir så glad för din skull.