Om nyfikenhet och längtan, vem är du som ligger därinnne i magen?

Nyfikenheten är så enorm. Det syns ju så väl nu att det är en bebiskula jag har på magen och varje gång jag tittar ned på magputet undrar jag så vem det är som vi bakar därinne. Vem ska du bli? Hur kommer du se ut? Kommer du att vara lik din fina, fina pappa? Ha sådär vackra ögon som han har? Åh, jag är så nyfiken och längtig, en fas av att vänta barn som känns väldigt fin – att verkligen äntligen förstå och kunna ta in att det är ett nytt liv vi har på g. Vårt barn, en alldeles ny människa.

Den växande magen i samma fas av graviditeten (jag skiljer ju sedan vecka 14 på att vänta barn och vara gravid, annars skulle jag bli knäpp) följs av ett ständigt “nähepp, nu passar inte den här längre” och “undrar hur länge jag kan ha denna“. Smått och obetydligt i det stora hela men kläder måste man ju ha på sig även om det bara är en kort period i livet man har sin växande mage. Det tänker jag även på när jag kämpar igenom den stora tröttheten med tillhörande krämpor nu, det som gör att jag knappt orkar ut ens på 30 minuters promenad varje dag – det är en kort period i livet jag lånar ut min kropp till vårt nya liv på det här viset och det gör jag ju så gärna hur jobbigt det än är.

Septemberlängt är det nya svarta och allt känns så stort och mäktigt.