Söndag och ny preggovecka och nu går vi in på veckoetapp tjugofyra av fyrtio. Det låter kort men det känns så långt. Det känns ju i och för sig som att jag varit gravid i ett år nu eftersom det inte ville sig på direkten för oss – men desto större är ju lyckan att det går bra nu, och desto större är längtan och tacksamheten över att Lilla L aka cykelfröet ska komma till oss.
Veckan som gått har varit minst sagt variationsrik. Anställningen som kändes som en trygga skaffa-barn-grund – en säker inkomstkälla och ett arbete att vara föräldraledig från – drogs in. Man behöver spara pengar och min tjänst är inte nyckelkompetens så jag blev uppsagd. Pang, bom i vecka 23. Chock och blandat som ni säkert räknade ut häromdagen. Men det där avhandlar vi i ett annat inlägg för jag har på känn att det här kommer att bli kalasbra ändå.
Jag har haft ett helt gäng superpigga dagar och under två av dem kände jag inte några buffar från cykelfröet. Jag vet ju att hon inte är så himla muskelstark ännu och att min moderkaka ligger i framvägg så jag kanske inte alltid känner henne – men när jag vaknade i fredags och mådde hur bra som helst och inte känt några knuffar på länge ringde jag barnmorskemottagningen i panik. Bara det att jag mådde så himla bra gjorde att jag flippade ur av oro. Inget näsblod på en hel natt, ingen megatrötthet, ingen yrsel, inget illamående, inte ens lite täppt i näsan eller det minsta lilla kissenödig – hur konstigt som helst vid det här laget – allt som är onormalt och jobbigt är ju som vanligt nu.
Fem minuter efter att jag tryckt in mitt telefonnummer och fått en telefontid hos barnmorska började hon hicka. Cykelfröet alltså, inte barnmorskan. Jag är ganska säker på att det var hicka, himla kul känsla och vilken lättnad. Fick några försiktiga knuffar efter det och andades ut. Och strax efter att jag pratat med barnmorskan som lugnade ner mig ordentligt började cykelfröet buffa runt som bara den och knuffas massor i magen. Älskade lilla skitunge – inte ens född och retas redan med morsan!
I övrigt har det blivit en del cykel – det går långsamt och flåsigt men ändå väldigt bra och det är kul att cykla och jag räknar med att kunna njuta av stigcykling ett par-tre veckor till. Jag har cyklat på IKHP-stigar och varit på Isaberg och möhippat fin vän och cyklist som ska gifta sig om ett par veckor. Jag har varit på gymmet och fått finfin träningsvärk och emellanåt har jag nästan glömt bort att jag är gravid och det är mest fint och bra på alla vis.
Hörrni, återigen – tack för all pepp och förståelse och tips och tankar och att ni delat era historier med mig när jag tyckt att det varit pest och pina. Äntligen, vecka 24 av 40-ish och jag är mest av allt en väldigt lycklig tjockis. Som är tillänglig för jobb & uppdrag.
9
2 comments
Fy vad ledsen jag blir om att läsa om jobbet ditt 🙁 Trots att det inte är ovanligt så är det lika jävligt varje gång. Du är dock en väldigt företagsam person och kommer att hitta något nytt och ännu bättre!
Nämen fy sjutton, det där med jobbet var ju surt. Men jag håller med föregående talare (skrivare?), det kommer såklart att bli bra ändå. När en dörr stängs brukar minst en ny dörr öppnas innan en vet ordet av 🙂