”Mammaaaa!”
”Ja, Lovis, vad är det?”
”Mamma, jag kunne de! Jag osså kunne! Ja kunne!”
Hon jublar, vår dotter, hon jublar – för hon klarade av någonting hon tog sig för. Hon kunde. Hon gjorde det. Det kan vara något litet och enkelt – som att rita av sin faster med blå tuschpenna på ett gult papper eller något lite mer mittemellan som att hoppa från en lagom hög stubbe eller något lite klurigare som att sätta på sig byxorna själv. Hur stort eller litet det är spelar ingen roll – det lägger hon ingen värdering i, hon bara jublar och gläds åt att hon kunde.
Jag stannar upp i det jag gör och tittar på henne, denna fantastiska lilla människa, och så tänker jag att lika mycket som hon har att lära av mig har jag att lära av henne.
Hon gläds så åt att kunna något. Om teckningen blev fin eller ful lägger hon ingen värdering i, om hoppet var perfekt eller tillräckligt högt eller gjordes på rätt sätt, om byxorna kom bakochfram eller om hon stoppade två ben genom samma byxben spelar absolut ingen roll – det enda som verkligen är grejen är att kunna. Och kan man något så gör man det bara för att man kan och för att det är så roligt att göra saker.
Visst är det roligt att sträva efter att bli bättre, snabbare, grymmare. Att vilja utvecklas, att vilja mer – men på riktigt – vi får inte glömma hur coolt det är att vi kan. Det behöver inte vara perfekt – det räcker med att göra något roligt bara för att man kan.
