Idag kördes Ränneslättsturen i Eksjö och det var som en helt ny cykelupplevelse fastän det är ett långlopp jag kört massor av gånger, både snabbare och långsammare än idag. Den stora skillnaden var att man satsat på separat damstart och damtävling. Tack, tusen tack, bästa Eksjö CK för att ni gjorde det.
Damernas tävlingsklasser (elit och master) startade fyrtio minuter före herrarna och jag hade liksom gåshud och lyckliga fjärilar i magen när startskottet gick och vi eskorterades ut genom Eksjö. En start i ett långlopp brukar vara en ganska brutal upplevelse där man skymtar ett par damer men hamnar i ett getingbo av herrar och kör igenom hela loppet och undrar vad de andra damerna har för sig.
Den här gången var så annorlunda. En bit in på första grusvägen släppte masterbilen och vi fick själva utforma vårt race. Det var lite pirrigt och nervigt, vi var ju ändå ganska många – men trots tävlingsnerver fanns det ett lugn och ett pepp över klungan som ganska snart blev två och senare små grupper.
Jag körde hela tävlingen själv, med medtävlande på hjul eller på medtävlandes hjul och det är svårt att beskriva den känslan.
Ett helt långlopp på våra villkor, det här har jag önskat mig så länge. Att cyklisten jag såg framför mig eller hörde bakom mig var någon jag tävlade emot var så himla häftigt. Bestämde jag mig för att jaga ikapp en tjej en bit längre fram kom inte tio herrar och täppte luckan innan jag var framme – kom jag inte fram var det för att jag inte hade pangpang nog att jaga ikapp. Och stigarna var fria – jag kunde åka cykel på mitt vis hela jäkla loppet. Magiskt.
Min långloppslust har varit ganska bortblåst men om fler gör som Ränneslättsturen gjorde idag skulle jag gärna vilja tävla mer långlopp igen. Ännu en gång: TACK, så himla mycket tack för att ni ansträngde er för att lyfta damernas tävling till samma nivå som herrarnas. Cykelhistoria helt enkelt.
