Eller snarare tvärtom – vad hände inte i helgen? Körde ett varv på tävling i Hjo med frambroms som låg på innan jag dog och fick kliva av med andnöd och rinnande tårar. Såhär i efterhand inser man ju att det var grym bedrift att orka så långt som jag orkade, cykla med broms på framhjulet är ju liksom lite småjobbigt. Fanns bara en lösning till slut. Sandpapper. Det hade tagit fyrtiotusen miljarder år att bromsa in de nya belagen, de var helt åt helvete fel. Sjukt mycket sandpapprande och grymma klubbkompisen Jimmys fantastiska tålamod och fix med allt övrigt glapp och strul gjorde att cykelskrället rullade någotsånär till söndagens tävling i Hökensås. Fick en kalasbra start och sedan började framväxeln krångla. Fick stanna och pilla, strula och fixa och om jag väl fick upp kedjan på stora drevet fram försökte jag hålla kvar det där. Lite lagom tungtrampat igår också med andra ord, men inte mer än att jag tog mig runt och höll i hop och faktiskt hade sjukt kul och knep en liten tredjeplats på pallen. Fem startande och en kraschande så det var ju inte något enastående – men ändå ännu en kul revansch på livet och en grym bedrift med tanke på att cykeln inte direkt är i toppform.

Var sliten efter helgen men det hjälper ju inte. Man vill ju alltid cykla ändå och i morse blev det en vända kring IKHP. Jimmy var såklart imponerande pigg och stark, jag fick jobba som ett djur för att överhuvudtaget komma framåt. Var väldigt kinkig och långsam men det härdar ju. Och i vanlig ordning – så fort jag kommer av cykeln vill jag cykla mer. Bra skit! Ett par dagars vila från cykelträning och sedan racerfokus – nästa helg blir det 16 mil lagtempo med SubXX-tjejerna i Uppsala. Ska bli vansinnigt roligt!

Sjukt stark han är då Jimmy. Klockan är strax efter sju på morgonen, han har två tävlingsdagar i benen, men liftrännan är inga som helst konstigheter för det. Coolt, jag var självklart inte i närheten och vårt morgonpass gick mest ut på att han fick vänta på mig.