Riktigt blod. Inte så mycket svett. Riktiga tårar.

Rolig skogsstig, nedförsbacke och bra fart. Knappt fyra kilometer in i passet tog den roliga, snabba stigen slut till förmån för en tvär sväng in på grusväg. Jag fick sladd och landade sådär bekvämt. Ett jack i knäet (som inte vill sluta blöda igenom kompresserna), skrapsår på lår, armbåge och vad. Trasiga benvärmare, men högsta betyg till Pearl-handskarna som knappt har en skråma trots att de kanade i grus och händerna har blåmärken. Vila och voltaren, i morgon blir det nya träningsförsök!
Varken blod, svett, tårar eller efterdyningarna från tio dagar med förkylning kan stoppa mig från att åtminstone kämpa mig runt hela Kolmårdbiken på måndag.