Jag tröttstirrar på min dator. Femtioelva mejl att svara på. Femtioelva roliga arbetsuppgifter att ta tag i. Telefonsamtal från nya och gamla kontakter som gör mig glad. Femtiotolv nya bra idéer. Femtiotio borden. Men jag bara stirrar. Trött. Blinkar. Försöker skaka liv i mig. Går och brygger nytt kaffe fastän jag redan druckit hela veckans konsumtion på en förmiddag. Det hjälper inte.
Jag ger upp. Vilar händerna i huvudet. Tungt. Kaffet är inte ens gott. Jag är trött på det där viset som är mer som utmattningstrött än trött-trött. Det är olika sorters trött. Jag tänker att jag ska ta mig i kragen och klickar upp en tom sida och det enda som händer är att markören blinkar ilsket mot mig. Smarta formuleringar uteblir.
Den här veckan är ofelbart min allra minst produktiva på hela året. Jag avskyr den. Jag har haft ångest inför den och nu är jag mitt i den och jag är så trött att jag blir arg. Hur kan en ynka timme hit och dit påverka mig så till den milda grad?
Frågan är retorisk och jag vill ha absolut noll svar på den för det bör efter ett helt livs slit med att få sömnen att fungera inte vara något tips kring sömnhygien och fasta rutiner jag inte hört. Tack, men nej tack – jag vill bara ägna en liten kort stund åt att avsky tidsomställningen av hela mitt hjärta. Sommaren får för all del gärna komma och ge mig blommor och ljumma, ljusa kvällar men sluta jiddra med min tid.
Så. Sommartid, gå och lägg dig, du är dum, jag tycker inte om dig.
