Att få egentid med nummerlapp tre dagar i rad – det är ändå höjden av lyx. Idag kördes den tredje och avslutande etappen i Huskvarna MTB Tour hos IKHP Cykel på Huskvarnaberget. Vi började med backprolog i torsdags, körd XCO igår och idag var det XCC. XCC står för vänd ut och in på lungorna och ge ALLT på en enkel bana i en tjugoish minuter. Snabbt och intensivt, boom – boom – klar.

Hela min morgon var som ett XCC där det var snabba puckar mellan allt. Med en timme innan start satt jag i kaninburen med Lovis. 35 minuter innan start slängde jag ut hojen ur bakluckan på Huskvarnaberget och hann exakt nervöskissa och värma upp i typ tolv minuter innan det var dags att infinna sig i startfålla och sedan SMÄLLDE det. Pang. Noll till hundra. Med världens bästa känsla i benen!

Vi körde ett halvt varv startloop och sedan tre hela varv på XCC-banan. Varvet var 1900 meter långt och det fanns ett knixigare parti med A-spår och B-spår, i övrigt stig helt utan stök. Jag trodde inte jag skulle göra så bra ifrån mig men håll i cykelkepsen nu – det är inte klokt vad bra jag körde.

Jag hade pangben. Jag orkade jobba mig upp till den där allra jobbigaste så-här-mycket-kan-jag-ta-i-nivån, där man flåsar så kinderna fladdar, snoret sprutar, tunnelseendet gör att man bara ser stig och dem man tävlar mot och där benen bara orkar och orkar och orkar. Igår skojade jag lite med kommissarien under tävlingen – om att jag peppade mina medtävlande under tävlingens gång – idag tog jag i från start till slut så det inte var möjligt att ge i från sig några andra ljud än flåsljud.

Precis som igår blev det tävlingskänsla. Köra om, bli omkörd, köra om, bli omkörd. Ligga och kasta en blick över axeln för att ha koll på om tjejen bakom var på g eller om det var lugnt. Dra ifrån litegrann nedför det tekniska och på stigen upp dit men bli omkörd igen där det inte var så tekniskt. Det var så galet roligt och jag älskade varje sekund av den här tävlingen – att orka jobba sådär – det är inte klokt vad jag tycker det är härligt.

Jag tycker att det här med snabba byten mellan familjegrejer och cykel är bra. Jag hinner inte hålla på att vara nervös och förbereda mig massor. Det är minsta möjliga ställtid mellan utlåning av magiskt armband med superkrafter i varenda pärlor och startfålla. Inget extra tender loving care till hojen, bara standardtvätt, kedjeolja och koll av däcktryck. Inget fix av naglar för att matcha några kläder, ingen tid att vara nervös. Femton minuter uppvärmning, svepa en red bull och gå på toa – sedan köööör man.

Det är också oerhört häftigt att få rejsa med de här starka, coola och grymma tjejerna. Det pirrar lite av att kolla en resultatlista och se att det är sekunder som skiljer oss åt i ordningsföljden, inte mängder av minuter mellan varje cyklist. Det fightas och jag är med – det är så jag får gåshud.

IKHP hade fixat ett tokigt bra arrangemang, de är så bra på det. Klubbkompisar i både Hallby och IKHP (japp, jag är med i båda klubbarna även om jag tävlar för Sportson) hejade på, vänner var där för att titta och många människor jag inte kände igen eller hann se skrek hejarop – så himla härligt. Det kommer att kännas lite tomt i morgon, jag hade absolut kunnat tänka mig en etapp till.

Alla deltävlingarna räknas förresten i hop och kortast tid vinner. Jag fick en fjärdeplats idag, en femteplats i går och en femteplats i förrgår och det blev en femma i totalen. Åtta startande damer. Tokigt nöjd med att få ligga i mitten av den klungan.