En grej som stått på min cykliga bucket list läääänge är att cykla MTB på Kinnekulle. Vet du vad? Nu har jag checkat av den och det var faktiskt exakt lika häftigt, vackert, storslaget och makalöst fint som alla brukar säga. Ännu bättre till och med. (Vill du se bilder? Skit i följande lyrisk text och scrolla ned till bildbomb.)
Vi packade en luftig minibuss med vänner (ni vet vänner som brukar ses och cykla ändå – dessutom fanns det lite antikroppar i sällskapet så vi kändes oss någorlunda corona-säkrade) och cyklar och matsäck och pepp och for över dagen till Kinnekulle. Vi parkerade vid en kyrka nedanför den maffigaste klättringen på Kinnekulleleden och tog den som uppvärmning.
Vi cyklade igenom hela Kinnekulleleden förutom de delar där cykling är förbjuden. En fin kompromiss ändå – att låta cyklister dela leden med fotgängare förutom på vissa delar. De delar vi inte fick cyklar var omskyltade så vi hittade lätt.
Vi körde helt fantastisk bra och det var helt fantastiskt fint förutom fem minuter med hagel som smiskade som småspik mot benen. Det var mycket folk som gick leden till fots (”hejhej” på repeat) och vi mötte många cyklister. Vi körde leden åt ”motsatt” håll – bra grej för då möter man fotgängare och det blir lite lättare att samsas då än när man skrämmer upp folk av misstag när man smyger upp bakom dem med sitt ”hejhej”.
Teknisk åkning blandades med skönt rull och flow. UNDERBARA utförsåkningar och massor av sådana där korta, branta tekniska klättringar som jag är fullkomligt besatt i att ta mig an just nu. Vitsippor, ramslök, rotmattor och klippor längs med Vänern. Det var ljuvligt. Åk hit och cykla, bara gör det. Gör det helst med vänner som Marie, Jenny & Sofia – vilken lyx det var att få cykla bort en hel dag med dem!
