Idag har vi suttit i familjekarantän i en vecka. Lovis vaknade med feber lagom till långfredagsmorgonen, Jimmy började känna sig lite hängig på söndagen och jag avbröt ett träningspass i måndags och så brakade det lös.
Sju dagar hemma med bara familjen har gått över förväntan. Vi har (peppar, peppar) inte rykt ihop en enda gång – annars är ju isolering på det här viset som att beställa familjegräl. Vi gav varandra en high five för det, team familjen funkar riktigt bra just nu även om vi dräller runt hemma med begränsad ork och en unge som kräver mycket uppmärksamhet.
Vi får förresten väldigt mycket omtanke tillbaka från den där lilla numer. Det är en gosig, kramig, mysig och fin ålder hon är i nu. Det är blöta pussar, hårda kramar, det är bekymrat om vi inte mår bra, det är en omtänksamhet och en gränslös kärlek som är fantastisk att uppleva.
Men åter till familjekarantän. Det knepigaste med det är att man inte ens kan sticka ned till lanthandeln och kompletteringshandla det där som tar slut. Mjölk. Bröd. Bananer. I början av veckan fick svärmor fixa en större handling åt oss och idag har min syster fått komplettera med mjölk. Lämnat en kasse på trappan och vinkat på avstånd.
Det var en ganska ledsen Lovis som vinkade hejdå till en moster hon inte ens fått krama. För även om vi testat negativt får vi inte riskera att smitta ned någon frisk för det räcker ju med en förkylning för att man ska behöva isolera sig. Symtomen är så lika. Det vet ju du som läser nu förstås för vi är mitt uppe i pandemivardagen – men jag hoppas ju på att jag hittar det här om några år och har glömt bort hur det var.
