


Vårt vackra lilla hus byggdes som backstuga på 1700-talet. Att vara backstugusittare var knapert, fattigt och eländigt. En backstuga stod oftast på någon annans mark eller på en allmänning och man hade ingen egen mark att bruka, på sin höjd ett potatisland. Om jag förstått det rätt var att bo i backstuga lite som att gå på socialbidrag.
Vi tror att huset var mycket litet från början och vid senare tillfälle byggts ut och fått en övervåning och vi vet en del om de som bott här tidigare tack vare brev, klotter, kassaböcker och berättelser från dem som minns. Platsen heter Kvarnskogen och vi kallar vårt lilla hus för Kvarnvaktarstugan eftersom familjen Frid som bodder här fram till sextiotalet hade till uppgift att ta hand om kvarnen och elverket nere vid ån ett par hundra meter bakom huset.
När kvarnvaktare Karl Frid dog på sextiotalet ärvde släktingar huset och det nyttjades som sommarstuga och stod tomt i årtionden. Vi köpte huset av en man som tagit sig an det i början av 2000-talet och lagt ned stort arbete på att rädda det från vattenläckor och bygga till och vinterbona det. Utan minsta lilla tanke på byggnadsvård eller att bevara det gamla – på sätt och vis skönt för det gör att vi med gott samvete kan kombinera det bästa av nya och gamla byggtekniker.
Vi har i några år restaurerat varsamt med linoljefärg, pärlspont och tapeter inspirerade av gamla tider. Jag har berättat om köket tidigare (förebild här och efterbilder här) – det blev så vackert och vi trivs så bra med det. Men sedan har jag inte skrivit så mycket om våra husprojekt. Vi har gjort stora projekt som bergvärme och små som att göra ett rum av ett sovloft och bygga ett golv i utbyggnaden, renovera cykelgarage och fixa med tädgården.
Nu är det dags för vårt största projekt hittills. Det där projektet som ska landa i att vi får ett eget sovrum. Just nu sover vi alla tre i ett pyttelitet sovloft (om inte en trött förälder sover ut i gästrummet vi byggt i loftet ovanpå garaget). Lovis har inget eget rum, vi har inget eget rum, det är ingen ordning på saker.
Men – det finns två oinredda rum på övervåningen av den gamla delen av huset. Där ska det bli ett sovrum till oss och ett rum till Lovis. Det har varit inrett med tapeter tidigare men de har rivits bort av tidigare ägare. Väggarna är tapetserade med tidningar från 1939 och i sticketaket har vi hittat vykort stämplat 1918 och vi är så glada att de som bott här tidigare sparat bitar av sin story till oss.









Vi har stabiliserat mellangolvet, det som är tak i storarummet och golv i vårt sovrum och nu har vi påbörjat renoveringen av taket. Vi plockade bort alla fula betongpannor, tog bort masoniten och med lite sorg i hjärtat fick vi ta bort alla stickor – de var bedrövligt illa åtgågna. Men så har de legat där i hundratvå år också, stor del av den tiden med läckande tak.
Jimmy är ledig den här veckan och vi har lejt in en duktig snickare som går bredvid honom för att göra taket. Gamla takstolar stärks upp och nytt tak ska läggas. Det blir nya hängrännor, ny kåpa till skorstenen och så blir det nytt tegel. Riktigt tegel – inte betongtegel. Det kommer att bli så vackert. Eller som Lovis sa när vi tassade in i det som ska bli vårt sovrum: ”Mamma, det känns härligt här”.





När taket är lagt kan vi isolera, tapetsera, platsbygga ny kattvind och säng – och vi börjar faktiskt med rummet till oss. Lovis ska få sovloftet som sitt rum så länge sedan och någon gång inom ett år har vi två fina sovrum och ett loft och det ska bli så oerhört skönt.
Den här veckan är lite av en utmaning. När en förälder är ledig får ju barnet förstås inte vara på förskolan och en av oss behöver jobba. Igår fick Lovis hänga med farmor en hel dag, idag är hon hos moster Helga där hon stannar över natten och i morgon blir det häng med mormor.
Jag är tacksam att vi är igång med taket och ännu mer tacksam att vi har fantastisk familj som hjälper oss med allt från att bära tegelpannor och riva tak till att hjälpa oss med Lovis.