Igår visste jag plötsligt att jag överlevt. Att jag klarat mig igenom det allra värsta. Att jag kommit ut ur det mörkaste, ut ur det mest förtvivlade och hopplösa man kan befinna sig i. I går visste jag att jag klarat mig den här gången också. Och att det tog sextiotre dagar att överleva.
Jag vet att det tog sextiotre dagar för strax efter att jag slungats ned i djupet efter att gjort av med mer energi än jag kunnat ladda hämtade jag hem en yoga-app. Det tog några dagar och så blev jag förkyld och tänkte att jag var tvungen att göra något och så började jag yoga med den där appen. Mellan fem och trettio minuter om dagen – besluten om att med minst fem minuter varje dag få till en streak som hette duga. I går var det dag sextiotre.
Det låter så kort. Sextiotre dagar. Men det är så långt. Särskilt de där dagarna då det är nästintill omöjligt att hitta mål och mening. De är så tunga. Så svarta och så sorgliga. Så påfrestande för alla runt omkring och så evighetslånga och fasligt hemska och mörka.
Jag får professionell hjälp. Jag har fått sova. Jag har fått prata. Jag har analyserat och funderat över ett mönster av korta och regelbundna perioder av nedstämdhet som följs av krascher och omstarter med ett gäng års intervall. Att det räckte med sextiotre dagar den här gången är nog för att allt runtomkring mig är stabilt och tryggt. Jag lever med en fantastisk människa. Jag har en ljuvlig dotter. Vi bor på landet, mitt i den vackraste av småländska jordbruksbygder. Jag är omgiven av trygg och fin och hjälpsam familj.
Just nu får jag hjälp av en arbetsterapeut för att reda i vardagssysslor och strukturera arbete och vardag och än en gång lära mig acceptera att jag är som jag är och jag måste vara sådan. Jag står också i kö för ytterligare utredningar för att förstå bättre hur vi kan hitta sätt att jämna ut min kurva så att dalarna inte behöver bli så djupa. Jag har beställt ett träningsschema från en coach som är en sådan där person som inspirerar och efter ett första snack verkar galet bra. Att ha träningsschema skapar struktur som jag har svårt att skapa själv – om jag har en träningsuppgift att klara av blir resten av min tillvaro också mycket enklare.
Sextiotre dagar. Jag säger inte att allt är bra för jag har rätt mycket jobb framför mig men jag har överlevt och igår när jag pausade en MTB-runda vid Vättern kändes livet på riktigt igen och suget efter att fortsätta var tillbaka. Pjuh.
