- En liten mjuk barnahand i min.
- En tickande body på kolfiberhjul som rullar över sten och rot på småländska skogsstigar.
- En kopp odrägligt starkt kaffe med lite kardemumma och mjölk.
- En familj, vänner och ett gäng fantastiska följare och bloggläsare som finns där och stöttar på olika vis.
- Att trots trötthet fira chefsmekanikerns födelsedag med pannkakstårta och enkelt kafferep.
- Spraket från vedspisen.
- Mjuka fotsteg i mossa på promenad.
- Att få en skrynklig teckning. Med en knasigt klistrad paljett och ett klistermärke.
- Att boka in enkla men drömmiga saker att se fram emot.
- Att se fram emot att hänga med vänner till helgen.
- Känslan av att vara en del av någonting. En familj. Ett gäng vänner. En arbetsplats. Livet.
- Att bära med sig klokskapen att meningen med livet inte behöver vara så stort och omvälvande. Det är det lilla som är viktigt. Det enkla. Det som vi tar för självklart.
Jag kan fortsätta. Men jag tror att nummer tolv ändå är viktigast. Och nummer ett. Och nummer – ja, du fattar eller hur? Jag tror jag kan känna dimman lätta en aning. Jag tror jag är på väg upp.
Och jag tror att det kanske var sista gången jag skriver om att må dåligt när jag mår som sämst för hujedamig vad jobbigt det är när jag vet att jag säger att jag mår “bara bra tack” sådär som man gör och så vet jag att den jag säger det till vet att jag ljuger.
