I söndags körde vi rundan jag sett fram emot allra, allra mest. Lite kortare än lördagens runda men ungefär lika backig och kanske jobbigare eftersom det var fler klättringar på slutet. Är du nyfiken på rutten hittar du den bland mina Strava-rutter.

Vid nio rullade Cykellycka-klungan iväg från Bauergården Gästgiveri i byn Bunn, bara några byar bort från vårt Kvarnskogen i Alboga. Vi körde längs med sjön med samma namn som samhället, Bunn, och korsade vattnet där järnvägen en gång gick och styrde strax därefter kosan in på små skogsvägar där endast privat trafik är tillåten. Såklart hade jag pratat med markägaren dock – det gäller att hålla sig väl med grannarna.

Min mamma BrittMarie och hennes Magnus agerade servicepersonal den här dagen också och vi fick köra lite andra vägar men mötte upp oss med följebilen så snart vi var ute ur skogen och sedan hade vi dem med oss på alla vägar där biltrafik var tillåten. De gjorde ett så magiskt jobb med att få oss att känna oss riktigt proffsiga – och trygga. Och så såg de till att vi fick både godis och kaffe ur mammas porslinsmuggar att dricka.

Vi kom ut i Bjällebäck, korsade Tranåsvägen och fortsatte in mot Vässingarp och vidare förbi stora och vackra skogar där jag gick mycket med min pappa som barn och på små vägar där vi brukade söndagsåka, sådär som man gjorde på åttiotalet. Vid vindkraftsparken svängde vi av och tog sikte på branten ned mot Uppgränna och jag tyckte det kändes jobbigt att vi hamnade mitt i ett jaktlag. Hade de skyltat att de jagade med hund hade jag snabbt kunnat dra om rutten för att undvika dem – nu såg vi dem inte förrän det var försent. Efter en snabb ordväxling med en ganska missnöjd jägare som tyckte han missat ett rådjur på grund av oss fortsatte vi enligt plan och log glatt mot resten av jaktlaget när vi passerade dem en efter en. Resten av dem var trevliga, det var bara den förste som var irriterad. Jag vill verkligen inte störa – och känner mig alltid tacksam när det sätts upp skyltar om att jakt pågår för då får jag chansen att ta en annan väg.

Hur som helst – vi cyklade förbi vindkraftverken och det är ju ändå ganska fascinerande hur liten man känner sig vid de där stora skapelserna. Väl ute ur skogen körde vi igenom en tunnel och sedan öppnade sig Vretaholms eklandskap framför oss, ackompanjerad av magnifik vätterutsikt. Vi tog, på gruppens initiativ, ett fotostopp vid det lilla vindskyddet och jag kände mig lycklig inombords, det var ju just precis såhär jag ville att det skulle bli – jag ville att vi både skulle få träna och få stanna upp och njuta av milsvid utsikt.

Sedan rullade vi nedför en lång grusbacke och kom ut på landsvägen som går in mot Gränna. Där blev det lite godis och fix i bakluckan på följebilen innan vi rullade klassisk Vätternrundaväg in mot Grännas kullerstensgator. Vi svängde av ned mot hamnen och körde ut på piren och upp till strandpromenaden via lagunbryggan. Sedan tog vi sikte mot Röttle och en liten avstickare på stig tog oss ned till vackra Röttle hamn och adderade några extra höjdmetrar till dagens siffror.

Höjdmetrarna från gårdagen kändes i flera ben men många var också starka och uppför Röttlebacken började vi peppa varandra när det behövdes för de avslutande milen hade många backar att bjuda på. Ett tag var jag orolig att jag kanske tagit i lite väl med de sista backarna på slutet och jag hade en plan B i bakhuvudet. Det är ju tacksamt att cykla där man kan vägarna innan och utan – här hemma kan jag lätt som en plätt dra en ny rutt och det finns alltid massor att välja på.

Visst var det en och annan som fick jobba lite extra uppför backarna men efteråt har jag inte fått höra något negativt om mina kära höjdmetrar – tvärtom har jag fått tacksamhet över pepp att fortsätta när backarna började ta ut sin rätt. Alla klarade rutten med bravur. Vissa fick utmana sig mycket, andra fick känna sig starka.

Jag kände mig faktiskt väldigt stark. Och på slutet kom jag på exakt vad det är jag tränar för just nu. Jag vill vara så stark att jag utan problem kan ta hand om och peppa andra. Så stark att jag inte tar slut om jag måste gå ned längst bak i en klunga för att snacka ihop mig lite och sedan spurta fram längst fram. Så stark att jag kan hålla pass och guidningar flera dagar i rad – för just det här som vi gjorde denna helgen – det är det jag tycker är allra roligast.

Jag summerar en premiär med Cykellycka event & upplevelse som blev väldigt lyckad. Jag har fått riktigt fin feedback efteråt och allt gick helt enligt plan förutom vädret. Vintercykling blev någon form av vårcykling – och istället för gnistrande snö fick vi se höstsådden spira grönt på fälten. Ur led är tiden men cykla kan man ju göra ändå.