Till våren är det nio år sedan jag motvilligt släpades iväg till en klok läkare som satte ned foten och tyckte att det var i sista sekund. Hennes bedömning var att det var paus eller hjärtattack. På riktigt. Och sedan dess har inget någonsin blivit som förut och jag har efter timmar av KBT och tårar hos terapeuter och psykologer accepterat att det inte går att laga.
Eller har jag det? Nja. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag verkligen har det. Och ska jag vara helt ärlig är jag just nu så in i helvetes (förlåt men det känns bättre om jag får svära som en småländsk borstbindare) trött på att vara trött. Och trött på att det här med att inte ha lika mycket energi som ”alla andra” eller som jag hade före utmattningen är något jag ständigt, s-t-ä-n-d-i-g-t måste förhålla mig till. Det suger.
Jag ångrar ibland att jag inte skrev om utmattningen när den hände. Jag tror jag hade behövt det och jag vet ju att jag själv behöver läsa om andra som råkat ut för det jag råkat ut för – att läsa om och lära sig av andra hjälper ju. Det är därför jag hänger ut mig själv här – jag behöver skriva och jag vet att det finns människor som vill läsa. Men då – när det hände – då var det så pinsamt. Tyckte jag.
Jag drev reklambyrå med två kollegor, det hade efter uppstartsår lossnat för oss och vi hade grymma och återkommande kunder, roliga uppdrag och gjorde för jävla bra jobb. Jag var ansiktet utåt och sprang på varenda jävla mingel man kunde tänka sig och jobbade nätterna igenom. Jag var mot slutet riktigt jävla hemskt odrägligt hopplös att ha med att göra – jag var alltid arg, snäsig, irriterad och otrevlig. Inget var roligt. Inget var egentligen meningsfullt. Jag hade ingen ork kvar alls. Jag liksom kastade mig själv in i betongväggen riktigt jävla ordentligt en gång och sedan borstade jag av mig, reste mig upp och stångade mig in i den ett par gånger till. Så sjukt ovärt – men det förstod jag inte då.
Den första tiden efter sjukskrivningen orkade jag inte alltid ens klä på mig. När vi drog i bromsen kom allting över mig på ett fruktansvärt vis. En bra dag orkade jag gå upp ur sängen, göra kaffe och macka och gå ut i skogen bakom huset jag bodde i då och sätta mig på en stubbe och stirra ut i mossan i några timmar. Sedan gick jag långsamt hem och rasade i säng. I takt med att jag blev lite bättre kunde jag börja cykla litegrann och cyklingen blev ett verktyg för att ta mig tillbaka. Cykel har hjälpt mig så många gånger.
Tröttheten en utmattning innebär hade jag aldrig i min vildaste kunnat föreställa mig. Den är övermäktig, den dränerar och tömmer och sänker och tar kontroll på ett vidrigt vis. Den tar bort glädje och driv och är så obeskrivligt stor och hemsk och sorglig. Jag kan inte beskriva den för den liknar liksom ingen sorts trötthet jag någonsin upplevt tidigare. Efter en utmattning förvandlas vardagssaker till bergsbestigning. Att åka och handla krävde en veckas återhämtning – att tacka ja till en födelsedagsfest fanns inte på kartan. Och nio år senare är det alltid en tricksig avvägning och en planering av energi och återhämtning.
Innan utmattningen sa jag aldrig nej. Jag försökte lösa det mesta och tog på mig massor mer än man mäktar med – och jag bad aldrig om hjälp. Jag hade som policy att alltid svara extremt snabbt på mejl och jag höll allt i huvudet, från projektplaneringar till twitterkonversationer. Jag hade lätt att lära mig saker och jag har alltid varit en ambitiös arbetsmyra och en jävligt duktig flicka. Och jag hade push-notiser på ALLT för att inte missa något. Idag fixar jag kanske att svara på hälften av alla kommentarer och mejl jag får och det kan gå ett par veckor innan jag vänder ett svar. Om jag vänder det alls. Jag är helt hopplös tycker folk – inklusive mig själv.
Jag har tagit många sådana där ett steg fram och sju tillbaka för att slutligen landa på någon form av åttio procent av mig själv men med ett och annat setback som nästintill alltid har samma utlösande faktor; nämligen att jag under en period varit i balans och känt mig pigg och stark såpass länge att jag fullständigt glömmer hur det funkar och tar mig an en gnutta för mycket. Just precis så är det just nu och det är en stor anledning till att jag inte bloggar så frekvent – jag tycker fortfarande att det känns så himla jobbigt att jag inte orkar med.
Att jag inte är sådär jävla bra som jag en gång var. Att jag har bränt alla mina reserver och för evigt kommer att gå hem tidigt från fester, jaga sömn och tacka nej till roliga saker. Att jag aldrig någonsin kommer att kunna pressa mig själv till max igen eftersom min referens för max är mycket mer än en människa ska begära av sig själv.
Äsch. Jag tror jag tappar trådjäveln. Jag undrar ju egentligen mest en grej. Just nu har jag en av mina tyngre perioder. Jag vet ungefär vad jag ska göra och hur jag löser det och hur lång tid det tar, och att jag kommer att ta mig upp till min åttioprocentsnivå igen, men ska jag skriva om det här eller ska vi låta det vara och fokusera på att vara ute och cykla?
