Idag har jag rekat distansrundan till lördagens långpass på vinterträningslägret i Bunn som du kan läsa mer om och anmäla dig till här. Det blev ett av de absolut bästa pass jag kört på länge och jag är så glad att jag ska få köra det igen med gänget som kommer till Bauergårdens Gästgiveri 24-26 januari.

Min barndomsvän Kristina som nyligen hittat till cyklingen och dragit igång en Iron Man-satsning bor några byar bort från mig och hon kom förbi hos mig vid nio i morse. Hon har tre ungar och kom i tid, jag har en unge och var klar försent, typiskt mig – hur svårt kan det vara? Vi kom iväg några minuter senare än planerat och jag kände direkt att jag hade på tok för mycket kläder på mig. Igår hade jag temperaturer runt två grader, idag låg det upp emot sex grader och det gör stor skillnad för en som inte gillar att vara varm.

Vi rullade de fem kilometrarna från vårt Kvarnskogen till Bauergården och där tryckte jag på new lap på cykeldatorn och laddade in rutten och började följa de små pilarna längs med sjön Bunn bort mot lilla byn Lappland där vi svängde in i Bauerskogen. Vi gjorde ett snabbt stopp och jag tog av mig mitt underställ – att vara för varm är skitjobbigt.

Vi körde genom grön och mossig skog på en liten och mysig skogsväg och sedan ut genom byarna till korsningen Siringe-Svarttorp, ett ställe som är välkänt för folk som kör rundor häromkring för det är ofta där man bestämmer om man ska korta av och vända hemåt eller skarva på ytterligare mil.

Vi klättrade uppför och körde vidare mot Ramsjön och vidare mot Hakarp via en pannbensbyggande raksträcka. I Hakarp svängde vi in på det som Huskvarnabor kallar Bonnarundan och sedan släppte vi på bromsarna i den långa utförslöpan ner mot Gisebo. Från Gisebo är det en liten klättring, en snabb utförsåkning och en liten klättring till och sedan är man mitt i Jönköpings Toscana, vackra äppeldalen, och på självaste Gårdsrosteriet Vista där Ingo ska bulla upp med kaffi och fika den 25 januari.

Vi fortsatte runt Landsjön och jag vinkade hejdå till Kristina när jag vek upp på baksidan av sjön, en väg jag fått tips av alldeles nyligen av vännen Anders. Den var brant, grusvägen sög musten ur benen uppför men det var värt utmaningen att kasta en blick över axeln på toppen och njuta av milsvid utsikt. Sedan blev det liten skogsväg som ett tag gick längs med mäktig vätterutsikt och så småningom svindlar sig genom jordbrukslandsskap till Ölmstad och vidare mot Bunn.

Rundan tog en sisådär fyra timmar inklusive stopp och det är någonstans kring fyra till fem timmar jag tror vi kommer att vara iväg på lördagen och det finns möjlighet att korta av litegrann eller länga om man vill det.

Väl tillbaka i Bunn vände jag hemåt igen och när jag närmade mig Ingerydsbacken såg jag att det bara fattades hundra höjdmeter till tusen klättrade meter och då var jag ju absolut tvungen att se till att jag fick ihop dem. Efter en snabb överläggning med min inre idiot (ni som lyssnar på podden fattar) tog blev det istället för närmsta vägen den längsta backen hem.

Efter längsta backen hem fick jag vända och cykla upp och ned för en backe till innan det slog över till tusen meter och det kändes frid och fröjd att cykla hem. Det var ju bara det att precis hemma fattades det tusen meter till åtta mil och det fanns ju liksom inte mycket mer att göra än att cykla femhundra meter, stanna och snacka med en granne och vända och cykla femhundra meter till (där jag inte stannade och snackade med en annan granne för nu var jag trött) och sedan rullade jag hem.

Åtta mil, fyra och en halv timmes rulltid, och ettusentrettiosju höjdmeter. Ljuvlig söndag – så härligt att verkligen få till ett långpass, det är lyx för en småbarnsmamma minsann. Också fantastiskt att komma hem och ha kört långt och backigt men ha energi kvar – det bådar gott.