Klockan ringde vid sex i morse. Inte så gräsligt ohemult tidigt, fast ändå ohemult så det förslog. Jag lirkade upp ögonen och i tanken gick jag upp, gjorde kaffe, drog på mig löparkläderna, körde in mot IKHP, sprang en mil, käkade frulle i omklädningsrum och toppade med en lång dusch och bastu innan jobbet.
Fast på riktigt låg jag bara kvar. Som förstenad i sängen. Stirrandes rakt ut i gästrummets mörker. Mina alarm pep. Jag trevade efter mobilen. Snoozade. Stirrade mer rakt ut i mörkret. I en timme låg jag där – som en morgontrött tonåring helt oförmågen att tidig-fågla mig.
Klockan sju masade jag mig in från garaget (vi har ju gästrum där, den som behöver sova får sova ostört där) och gjorde det där kaffet. Tröttstirrade rakt ned i kaffekoppen, tröttscrollade igenom mina flöden, suckade högt för mig själv och till slut – till slut bestämde jag mig för att jobba hemifrån. Inga möten i kalendern, ingen energi i skallen. Ingen tidig-fågel-löpning med pannlampa på Huskvarnaberget.
Det blev till slut lunchlöpning istället. Och ikväll ska jag göra mitt allra bästa för att åstadkomma något jag är riktigt dålig på: att natta mig själv i tid.
Och vet du vad? Det är bara några dagar tills det vänder, tills det blir ljusare, tills vi börjar bli piggare igen. Rätt som det är är det sommarkväll och vi är ute och cyklar i kortkort.
