Om november var dimmig och jag sjönk ned i ett tröttsamt dis så tänker jag att december känns stjärnklar fastän det är rätt gråmurrigt ute. Jag är så mycket piggare och gladare och har lite mer ordning, struktur och vana kring rutinerna. Det är träning, nattning, lite för sena kvällar och väldigt tidiga mornar, jag lär mig mycket på jobbet och jag tog mig upp ur novemberdimman tack vare att jag vet hur jag sa bära mig åt om jag dippar.
Vet du hur du ska göra om du plötsligt inte mår bra? Du kanske har rutin på dalarna, precis som jag, eller så kommer det plötsligt och oväntat. Ingen är ju på topp jämt och jag som dippar lite då och då har lärt mig att det är lite som en förkylning – det är asjobbigt och kämpigt men det går över. Det låter förstås lättsamt att avfärda det som förkylning, men jag tror du fattar vad jag menar.
Jag berättar hur jag mår, särskilt för dem jag har omkring mig för tillfället. Jag tränar. Jag ser till att komma ut i dagsljus, jag undviker att sitta still, jag försöker äta och sova ordentligt och andas igenom krisen. Det är inte alltid lätt men det går – varje gång. Ångest släpper, oro släpper, deppiga tankar försvinner. Det ordnar sig alltid, alltid, alltid tänker jag. Visst är det ju ändå så, till slut ser man stjärnorna igen även om det känns hopplöst ibland.
