Någon gång för länge sedan, kanske i slutet av åttiotalet, kanske i början av nittiotalet, väckte min mamma mig mitt i natten. Jag vet säkert att jag var äldre än sex eftersom vi var i huset i Reaby och yngre än tio eftersom båda mina föräldrar var där.
Mamma ville att jag skulle gå upp och följa med ut. Det är norrsken, sa hon. Jag visste inte vad norrsken var, men det var tydligen något som hände ute på altanen. Jag minns att pappa stod där ute och att jag var så evigt trött att när jag väl kom ut vände jag på stört och gick tillbaka till mitt rum. Jag kröp ned i sängen och somnade. Åt pipsvängen med norrsken på altanen när man kan sova gott under sin sänghimmel med blå rosett.
Det där grämde mig länge efteråt. Faktiskt ända tills jag i vuxen ålder fick se hur norrskenet försiktig dansade över Vättern när Jimmy och jag var ute och sladdade 240 mitt i natten. Sedan dess har jag fått uppleva svaga norrsken hemomkring och ett riktigt sprak till fjälls.
Igår natt var det norrsken här hemma. Det gick att ana som ett ljusgrönt skimmer med bara ögat och genom telefonens kamera avslöjades ett magiskt rosa-grönt skådespel.
Vi hade faktiskt pratat om norrsken samma dag, Lovis har ännu inte sett norrsken – men hon skulle hemskt gärna vilja. Jag funderade länge och väl, det var ju ganska svagt, men jag väckte henne till slut.
Lovis, viskade jag, det är ett litet norrsken ute, vill du följa med ut och titta.
Hon satte sig upp i sängen, stirrade irriterat på mig sådär som sjuåringar kan göra och sa, ytterst bestämt: NEJ mamma, det vill jag VERKLIGEN INTE!
Och så la hon sig ned igen, drog täcket upp till hakan, drog ned sin sovmask med kaninöron och rullade ihop sig till en liten boll. Och somnade om. Åt pipsvängen med norrsken. Hon får ta det när hon blir vuxen.
Idag har vi skrattat åt det. Hon minns inte alls att jag väckte henne och tycker att det är roligt att både hon och jag missat norrsken för vi hellre ville sova.
