Igår hängde vi inomhus hela dagen J och jag. Vi tittade på film och käkade popcorn till lunch, halvsov i soffan och varvade rejäla portioner av svärisarnas goda kroppkakor med rawbollar och häng framför kakelugn och vedspis. Regnet öste ned utanför och det var bara fem stackars grader utomhus.
Framemot kvällen var mina ben så rastlösa att jag var tvungen att dra på mig träningskläder och göra något åt det. Det kändes liksom knäppt att plocka fram vinterhandskar, skoöverdrag och flossade benvärmare från vännerna på GripGrab och en underställtröja att ha under varma Belle Jersey från vännerna på Craft. Var sugen på MTB, är alltid sugen på MTB, men valde crossen som forftarane har skärmar och stack iväg ut i regnet.
Började med backen vid Prestekvarn upp mot Askarp med jobbig känsla i kroppen. Sådär som det känns när jag ätit något jag inte tål, bestämde mig för att en gång i den backen fick räcka, den är ganska lång men inte så brant. Skramlade nedför skogsvägen mot Knivabroa och tänkte flera gånger om att folk är ju inte kloka som tycker det är kul att skramla runt på cross när man kan köra MTB men kom fram till att jag antagligen anses vara lika knäpp som helst kör MTB.
Svängde mot Stamseryd och tog några djupa andetag inför en första lång intervall på mitt stravasegment förbi Äggaboden som brukar ta strax över åtta minuter. Det kändes pissigt. Tunga ben och snorsportigt flåsande. Tog en lång paus efter första varvet och orkade inte trycka på särskilt i uppförsbacken på andra, sedan bestämde jag mig för att det fick räcka och trampade hemåt utan att försöka spurta i hemmabacken.
Kom hem, var blöt men inte så skitig (skärmar alltså, galet bra) hade hållt mig alldeles lagom varm i höstvårvädret och faktiskt tagit en QOM. Typ trettio sekunder snabbare än mig själv och ett Äggabodsvarv under åtta minuter. Fan – det var ju så bra att det tog ungefär åtta för åttaminutersintervaller är grymt – sådär snabbt får jag ju inte hålla på att cykla!
