Pjuh. Jag skrev ju i början av veckan att jag balanserade på gränsen. Igår stängde jag datorn vid sjutiden på kvällen efter att ha utbildat ett gäng idéllt arbetande personer i hur de ska använda den SquareSpace-sida jag byggt åt dem. Axlarna sjönk direkt, magkänslan var on spot och hjärtat lätt. Jag har längtat ett tag efter exakt den känslan jag har nu. Jag är färdig med allt som var akut. Nu kan allt vänta några dagar.
Är det en sak jag lärt mig under min ofrivilliga karriär är det att det inte är coolt att ha mycket att göra. Förstås är det viktigt att ha saker att göra, att ha kunder, uppdrag och projekt som skapar mening. Men att försöka leva klyschan med många bollar i luften och många järn i elden – nej, det finns inget eftersträvansvärt i det.
Jag har varit proffs på att ha för mycket att göra. Det är liksom så man bränner ut sig. Men jag kände att det på något sätt bekräftade att jag “var någon”. Att jag räknades. Och att jag inte var en sådan som sa nej, för nej var tråkigt. Du hör ju, så dumt.
Den senaste tiden har jag varit svinbra. Levererat bra. Levererat i tid. Haft roliga uppdrag. Känt att det gett mig mening och upplevelse att arbeta. Men också jobbat tydligt mot det som jag har framför mig nu: några dagar med absolut ingenting som jag måste göra. Nu ska jag chilla mig igenom långhelg och ett par lugnare veckor samtidigt som jag letar nya möjligheter och jobbuppdrag att fylla vintern med.
Dynamiken i att ha lite mer i perioder följt av lugna perioder och att möjligheten att koppla bort några dagar inte är en lyx utan en självklarhet för återhämtnings skull. Den är bra den dynamiken – den är eftersträvansvärd.
