Tänk, snart är årets elvatusen höjdmeter i november klättrade och klara. Det har känts ganska lätt i år. Som om att jag inte alls behövt mata upp- och ned på samma vis som förra året. Som om det inte varit lika tungt, vare sig för benen eller för psyket. Förra året var jag klar den 27 november – och då avslutade jag med makalös utsikt över Gränna.
Jag minns det som om att jag körde Skarpabacken i Gränna och hemmabacken upp till Fattigdomseberget till förbannelse förra november. I år har jag egentligen bara gjort två riktigt idiotpass – då har jag klättrat Botarpsbacken i Bunn i en timme åt gången. Precis som förra året har jag kört på fina skogshojen, men i år med 32-klinga istället för 30-klinga.
Innan helgen är över räknar jag med att ha klättrat klart mina elvatusen och då ska jag götta mig lite extra åt Strava-statistiken. Men jag räknar som tur är inte med att känna mig färdig med backar.
