Vi avslutade våra dagar i Idre Fjäll i somras med att göra en topptur till Städjan. Städjan är mitt fjäll. Ett snällt fjäll. Det första fjäll jag någonsin gick upp på alldeles själv. Och ett fjäll jag och Lovis gick upp på tillsammans med moster Helga för några år sedan. Den gången gick hon litegrann själv men satt mesta tiden i sin bärstol. Inlägget jag skrev efter den toppturen till Städjan är ett av mina allra mest googlade och lästa, du hittar det om du klickar här.

Att få ta med mig hela min lilla familj upp på toppen av Städjan är en grej jag haft på min bucket list sedan jag var här sist. Jag var alldeles pirrigt lycklig när vi packade ned fika, ombyte, vätska och småfix om morgonen. Vandringen är kort, det är bara tre kilometer från parkeringen, men på sina ställen stenig och förstås brant – men vår unge är van att vistas i skog och mark. Vi var inte så värst oroliga – det här skulle hon fixa.

Första delen av vandringsleden har blivit handikappanpassad. Fint att alla ska kunna vara med. Först kände jag mig lite orolig över att det skulle vara tillrättalagt hela vägen upp eftersom jag lovat stenar och rötter – men det var bara den första biten.

Sedan började steniga skogen. Vi lekte “bara nudda sten” (skuggslemmad om du trampar på marken) och här börjar ju det viktiga för oss föräldrar: inte berätta att något är brant eller jobbigt – bara vara peppiga på att ta oss framåt och akta oss för att bli skuggslemmade. Vi har lärt oss att vårt mindset smittar av sig enormt. Förväntar vi oss att hon klarar något gör hon ofta det – är vi pepp är hon det.

Seeeer du hur mycket skuggslem det är i steniga skogen?

Smålands landskapsblomma var med oss i Dalarna. Vi såg den många gånger. Vid Njupeskär tillexempel, och på väg uppför Städjan.

Trädgräns och utsikt över Idre Fjäll. På stora stenen till vänster i bild ovan tog vi första fikapausen. Några klunkar vatten, ett par mumin-kex och span på ripornas skojiga bajshögar.

Korrekt klädsel för topptur en blåsig sommardag: blomsterdiadem och Houdini.

Det kan inte sägas en gång för mycket att det inte är målet med en tur som är grejen för ett barn. Det är allt som händer på väg dit. Att få stanna och kolla, känna, fråga och experimentera ger lust att fortsätta turen. Kan ibland vara lite tålamodsprövande för vuxna men det är nyttigt att öva sig på att ta till vara på hela utflykten.

Den här stenen var häftig. Och skön att klappa på.

Ser du? Små gröna stenspöken!

Peppen uppåt!

Mer Linnéa på det allra brantaste partiet upp mot toppen.

Sista stoppet innan toppen. Här har vi kanske hundra meter kvar men det är hundra branta meter och vi hade tagit sikte på lilla granen vid stenen ett bra tag. Alla fick varsin plopp.

Det var ett lemmeltåg av människor som skulle upp på Städjan. Det hade vi räknat med – det här är ett fjäll som är perfekt för oss nybörjare. Ett fjäll att ha respekt för såklart – det ska man med all sorts natur, men vandringen är görbar för de flesta.

Här kände jag mig så rörd att jag nästan fick torka tårar. Mitt älskade familjecrew – tillsammans på väg uppför mitt favoritfjäll. Åh!

Toppen! Jag har det inte på bild men där hade någon varit och värpt Muminägg! Som kinderägg fast med Mumin – alldeles i toppröset, kan du tänka dig. Det gäller att vara snabb. Själklart gällde det att vara snabb och plocka fram all föräldraninjaerfarenhet samt allt som alla borde läst hos Outdoor-Wilda, för var ropar en femåring “JAG MÅSTE BAJSA” om inte på toppen av ett fjäll?

Som att hela världen breder ut sig framför ögonen. Det kittlas i magen, blåser i håret och huden knottra sig av lycka.

Ville återskapa en bild vi tog sist vi var uppe men det blev lite annan vinkel. Mysigt att sitta sådär med henne igen. Sist var hon så liten. Nu är hon så stor.

Japp, hon tog med sig Lämmel på topptur. I förhoppning att hon skulle få träffa sina lämmelsystrar, men vi såg ingen.

Sedan hoppsade vi nedför via den låga toppen.

Ledkryss och busiga moln.

Tre kilometer upp. Tre kilometer ned. Äventyret tog oss fyra timmar, inklusive tre stopp på väg upp, lite kisspauser och någon snabb kaka i farten på väg ned. Och fotostopp och paus för att kolla på stenar och ripbajs samt skräpplockning efter andra toppturare.

Vi mötte många som var oerhört fascinerade att Lovis gick själv hela vägen upp. “Kan hon, kan jag” var det flera som sa och vi insåg att vi verkligen har ett annat perspektiv än de flesta. Vår femåring är van att vara ute och för henne är det här ingen stor grej. Dagen innan hade hon dessutom cyklat över två mil för egen maskin på Idre Fjäll.

Vi behöver låta våra barn röra på sig. Mycket. De behöver utforska, utmana sig och prova på. Och även om vi var säkra på att Lovis skulle fixa toppturen var det mäktigt att se hennes stolthet efteråt. Hon växte av att alldeles själv ha klarat av att gå upp på ett riktigt fjäll, med sina egna förstärkningskläder i en liten Kånken på ryggen.

Städjantips för barnfamiljer

• Bra skor! Det är risk för skavsår i stövlar.
• Varmt på väg upp, kallt på väg ned – lager på lager!
• Smit före och göm något i toppröset. Succé! Vi pratade lite om det på väg upp: “tänk om det kanske finns en skatt på toppen?”
• Det är inte toppen som är grejen. Det är vägen dit och vägen tillbaka. Ha tålamod, låt barnen styra vad som är kul!
• Hundbajspåsar är guld om liten behöver göra nummer två på toppen. Ta med tillbaka och släng i soptunna så ingen annan toppturare behöver råka ut för otrevligheter.
• “Försten till nästa ledkryss!” och vips så är ni ytterligare en bit på vägen.
• Det är en halvdagstur – men ha ingen tid att passa om det går, låt det ta sin tid.
• Finns grillplatser och toalett vid Städjans parkering.
• Vägbeskrivning och karta finns här, om Städjan på Visit Dalarna.