Att ha flyttat hem. Den känslan. Kalle undrar just hur det känns och vad jag har lärt mig av och vilka reflektioner jag fått från min “resa”. 

Foto vid Vättern med Huskvarna i horisonten: Eskil Laago

 Tre år i London. En snabb mellanlandning hemma för studier och sedan sju och ett halvt år i Norrköpingskrokarna – studier och karriär ni vet. I somras lovade jag att jag skulle gå över till rosa klubbdräkt om jag bodde kvar vid årsskiftet. Det gör jag inte – kärleken, den stora, stora kärleken – gjorde att jag hamnade i Småland igen. Det var lättare att flytta på mig än på honom så då gjorde vi det. Vi och våra cyklar har flyttat ihop i en stor trea i Huskvarna och det känns alldeles, alldeles underbart.

Cykelklubb har jag ju som ni vet redan ordnat (det står såklart IKHP på tävlingströjan även om jag lika stolt bär SubXX-dressen på landsväg och det verkar som jag lyckades få tag i en La Lepre Stanca-tröja att toppa det hela med). Återstår gör val av gym (herregud – hur stort är inte det) och att sätta några favoritrundor och såklart – att lära mig hitta – jag känner mig som en turist, här har hänt så mycket roligt och nytt. Sedan blir det vinterträning, rutiner och uppladdning inför en vår och sommar full av cykliga äventyr.

Jag är spänd och förväntansfull på tiden jag har framför mig. Jag ska lära känna en cykelstad som sprudlar av energi och engagemang. Här finns massor av cyklister, flera olika klubbar, galet branta backar, fina skogar, cyklistinfluerade spinningpass och jag går omkring och myser åt att alla runtomkring mig pratar småländska. Det ska bli så roligt att leva cykeläventyr med Jönköping & Huskvarna som bas.

—

Fotnot: Hur mycket jag kommer att sakna vännerna i Norrköping. Åh, herregud – det kan inte beskrivas med ord. <3

Och reflektionerna – de är så många, vi tar det en annan gång